TYPOGRAFI, GRAFISK DESIGN & CETERA

Idag är jag insnöad. Det skulle kunna beskriva Typografism-sidans tillstånd, men jag har varit pappa-ledig, och alla de som sa ”hehe unge man, du kommer inte ha tid till något annat” när jag har sagt att ”jag tänker försöka driva på ett par egna projekt också” fick alltså rätt.

Några saker har jag ändå fullföljt. Juryarbete i Månadens design för tidningen Resumés räkning. Detta har skett i sällskap av en samling begåvade människor; Eva Aggerborg/Bas , Eva Liljefors/Fellow Designers, John Lagerqvist/Family business, Lisa Careborg/Happy, Lotta Kühlhorn,  Mattias Dahlqvist/Garbergs, Nikolaj Kledzik/Identity Works, Patric Leo,  Petra Östh/Amore och Susanna Nygren Barrett/BVD.

Jag tänkte här summera mina inlägg därifrån, några hittills opublicerade kommentarer. Ja, mumma för komplettisten (ja, jag tänker på just Dig).

Månadens design, mars (täcker december–februari)

1. Carl Larssons utställningskatalog,  Waldemarsudde / Frankenstein Sthlm

En praktpjäs med gammalt material filtrerat genom ett samtida designmanér utan oro för att åldras fortare än innehållet. Möjligen korkat men mest modigt.

2. Inbjudan och provlåda, Åhnbergs. Bokbinderi Henrik Nygren Design

Den är oklanderligt gjord, men jag är en smula kluven; har lite svårt för den här sortens modernistisk kitsch och dess förmenta tidlöshet.

3. Ny grafisk form, Grythyttans Gästgivaregård / Planeta Design

Hemtrevligt och lite lantlyxigt. Kunde palla ytterligare några snäpp åt det flamboyanta.

Månadens design, juni (täcker mars–maj)

1. Bokmärken,  Arkitekturmuseet / Happy F&B

Idén är både pedagogisk och absurd. Omsorgsfullt och konsekvent genomförd är det en perfekt gåva till vännen som inte orkar klämma Helmut Newtons SUMO-bok i en sittning. Charmigaste bidraget.

2. Parapu, Södra Cell / Garbergs

Såhär kunde det också låta några dagar efter ett möte:
Parapu har jag tyvärr inte så mycket att säga om,  minns den alldeles för dåligt nu. Nu kommer jag bara ihåg en massa blonda barn och fina illustrationer man fick sprätta fram – just det senare gillade jag. Nästa gång ska jag föra noggranna anteckningar.

3. Ballet Russes,  Dansmuseet Stockholm / Frankenstein

Ännu en praktpjäs från praktpjäsfabriken. Bortsett från att det är ett alldeles oerhört åtråvärt objekt får den pluspoäng för det megalomana tilltaget att prägla designbyråns namn på baksidan.

–

Däremellan kom en förfrågan från Resumé att tippa guldäggspriserna. Mina tips är för övrigt urusla. Ur mitt mail till Linus Fremin:

…jag sitter och går igenom de nominerade bidragen. Läser beskrivningen av Acne art departments förpackningar och blir beklämd.  ”För logotypen och den grafiska identiteten har vi tagit fram ett specifikt typsnitt som handritats för varje grad som använts.” [min kursivering]
Glädjen över att de avstått de i branschen så populära designrobotarna grumlas av insikten om att ytterligare ett unikt tillfälle går till spillo för Mun- och fotmålares förbund att rycka in.

Min tips-röst i kategorin Design Förpackningsdesign går till BvD:s Blossa. Det är lite Ica-reklam över det hele, konsekvent bearbetning av hög nivå, glöggen har blivit ett stycke åtråvärd design.

I kategorin Design Kommersiella miljöer håller jag en tumme (det får också bli mitt tips) för They Graphics bokbuss i Kiruna kommun. Tanken på att  den bussen susar runt i paltlandet känns… fräscht på riktigt.

I kategorin Design Visuell identitet går jag tyvärr vilse.Tidningen Rodeo är en tidning som i bästa fall fått en tidningsredesign. Röhsska är ett museum med befintlig visuell identitet som ställer ut skateboards. Galleri Jonas Kleerup har några träklossar som bildar bokstäverna J och B. I brist på annat tipsar jag att den enda som kvalar in i kategorin –nätt och jämt – är Olson Smiths tv4-grejer får priset. Men kategorin är svaaaag.

This concludes the tips-runda. Min mamma ringde och frågade när det här numret av tidningen RESURS där jag skulle vara med kommer ut. Har ni några ref-ex så kan du väl skicka ett.

–

Månadens design, september (täcker juni–augusti)

1. Venedigbiennalen, – Making worlds / Stockholm designlab

Att bryta ner formelement till sina beståndsdelar är i sig inte det mest originella,  men här,  konsekvent och envetet fullföljt,  så sjunger det. Det finns något svindlande med den benhårda strukturen. Oerhört vackert och – genomfört.

2. Charitea – Förpackningsdesign / BVd

Enkelt,  elegant,  form- och tryckmässigt – och namnet är en ordvits. Fulländat.

3. Sackeus – Eguale / Happy

Det är alltid trevligt att slippa se ekologiska produkter som med varenda fiber vill vråla att de är ekologiska. Det som får just de här att lyfta är de känsligt utförda fågelillustrationerna som lyser upp förpackningarna och knyter ihop produkterna på ett tjusigt sätt.

Månadens design, december (täcker september–november)

1. Nytorget Urban Deli / This Way Up

Det är lite klichévarning på formspråket och vissa delar känns inte helt starka. Men genom att löpa linan ut och hitta intressanta sätt att applicera det på gör ändå att helheten känns väldigt väl genomförd. Bara att masa sig dit, då.

2. Pernod Ricard Nordic Blossa 09  /BVd

Svårt att bedöma en flaska ur den här serien utan att se till de som kommit tidigare. I sig är det inget märkvärdig med årets variant, men sett i sitt sammanhang utgör den en både estetisk som strategisk pärla. Synd bara att den smakar apa.

3. Sake Förpackning / Stockholm designlab

Jag tycker de överdimensionerade riskornen gör sig bra som både informativt och dekorativt element på en annars 90-talsfräsch flaskdesign. Skulle inte skämmas i Wallpapers premiärnummer bredvid en teak-apa.

Några plockar svamp. Andra bär. Själv har jag irrat runt på myrar med en hink halvfull med hjortron. Det var länge sedan nu. I år plockade jag något betydligt hårdare än kart.

Klossar, av päronträ kanske. Ett vanligt material för de här typerna.

Tog bilen till Skarpnäck. Grovarbetet var redan gjort. I tryckeriets reception låg en plastkasse med ett innehåll mer åtråvärd än mylta.

En långt ifrån komplett kondenserad Futura (den här gången är jag något säkrare).

Ett fynd ändå, i sin egen rätt. Och jakten fortsätter.

Häromdagen gjorde jag ett försök att föreläsa om typografi på Berghs SoC. Ursprungligen var planen att prata om Corporate typography, men då jag känner mig som en managementparodi var gång jag tar den där sortens ord i min mun så försökte jag översätta det. När inte det kändes helt bra passade jag på att utvidga det också. Till slut blev det den inte helt smidiga ”Typografi – för organisationer, institutioner, företag och alla andra”.

Tveksamt smidigare sköttes övergången från Orla till Berling Nova via raf: stadsgerilla (satt med Orla) och Karlgeorg Hoefers förfalskningsförsvårande registreringsskylts-typsnitt FE-schrift (gjord för att förhindra just RAF & consortes att med spritpenna eller svart tejp förfalska just registreringsskyltar när de var i kidnappar- eller bankrånartagen) till sonen Otmar Hoefer, marknadschef på Linotype som var vår kontakt på Linotype när vi utvecklade Berling Nova och Berling Nova Sans. Men mer om det här en annan gång.

På vägen hem från föreläsningen, ungefär vid korvkiosken där sankta Maria i the Concretes jobbade i är det numera en byggarbetsplats och jag får ta en lite annan väg. Och då upptäcker jag vad som ser ut som Stockholms äldsta elskåp.

Notera M:ets höga mittenparti och LM-ligaturen!

Och plötsligt dyker Karlgeorgs typografi upp. Hur tänkte de egentligen här?

Här: samma typo till the Verves turnébuss.

Andra saker jag sett men besparar er bild på: Lapp på anslagstavla där en katt vid namn Stalin efterlyses.

Slutligen, det är nu dags att rösta. Svenska designpriset har nominerat Diskrimineringsombudsmannen (som jag tidigare skrivit om här) i kategorin 3Ab Identitet Print – Profil. Så nu uppmanar, uppmuntrar och ber jag er snälla schysstarå att gå in och rösta!

Då det inte är var dag ett svenskt typsnitt tas upp i FontShops egen FontFontkollektion (just nu kan ni ladda ned FF Dagny light därifrån, så passa på), och då jag från tid till annan haft ett finger med i spelet och fått komma med åsikter och råd om det tycker jag det vore på sin plats att ge lite utrymme åt FF Dagny, i en tidigare inkarnation känd som DN Grotesk.
Örjan Nordling på Pangea design har bistått med bild- och textmaterial (illustrationen ovan har jag gjort, ursprungligen till Fontshops säljblad), som även Mario García fick ta del av till sin blogg. (några av bilderna dyker inte upp i Firefox, vet inte varför, orkar inte ta reda på varför, så använd Safari).

Bakgrund

2002 skulle DN gå från broadsheet till tabloid. (Nästan i alla fall; Nyhetsdelen stretade emot men krympte till sist även den ett par år senare)  Kanske minns inte alla det men runt om i världen pågick en omfattande tabloidifiering. Allt skulle krympas. Compact reading.

Örjan Nordling på Pangea design var inblandad redan 1996 som designkonsult. År 2000 skulle den redesignas av Mario García, och Örjan involverades igen för att göra en alldeles egen, mer kondenserad Bodoni med en ökad x-höjd åt DN (de använde sen tidigare Berthold Bodoni och innan dess Bauer Bodoni)

2002 kopplades Bark design in och nu var det tabloid som gällde med det nya krav på platsekonomi. In kommer Örjan och Pangea design igen och nu är uppdraget att ersätta DN:s Akzidenz Grotesk mot en ny mer kompakt sans serif. Till att börja med är det sporten som behöver mer kräm i rubrikerna. Så småningom är det lite överallt det behövs nytt, en Akzidenz grotesk Light får stå modell för en ytterst tveksam variant som dyker upp i fredagsbilagan. I övrigt är det något annat som efterfrågas – en egen sans serif, synkad mot DN Bodonins ökade x-höjd, anpassad efter de nya tekniska och estetiska behov som den nya situationen kräver.

Inspiration

Inspirationen hittades bland annt i stilprov från engelska Caslon and Son och tyska Woellmer samt DN:s egna arkiv.  Målet var ett typsnitt med starkare kontrast, mer dynamisk linjeföring och i synnerhet, högre gemen x-höjd. Doric Grotesk ägde några av de här karaktärsdragen. I DN:s arkiv återfanns också Consul Grotesk, som hade ett antal särdrag som skulle gå att använda – som det möjligen lite aviga men rätt charmiga bakåtkrokiga överdelen på f, andra tecken som stack ut var g och b liksom de lutade (synd att säga kursiva) a, c, e och s.

Den gemena x-höjden var runt 10% högre än gamle trotjänaren Akzidenz Grotesk. Tanken med att ha en hög x-höjd är att hålla läsbarheten intakt när man går ned i grad. Resultatet blev en mer kondenserad form med en mer öppen form. Upp- och nedstaplar hade även de kortats av utrymmesskäl.

Från DN Grotesk till FF Dagny

När DN Grotesk antogs till Fontfonts kollektion angavs ett antal detaljer som ansågs vara viktig för typsnittet av kommersiella och praktiska skäl. Där DN Grotesk hade sökt sig mot en ökad kontrast, dämpades den nu. Här fick Göran Söderström, spjuvern bakom Meadow nu senast, spänna på sig blåstället och både mangla om en del tecken, teckna nya, finjustera detaljer och komplettera för att fylla ut OpenType-kravspecen. Hela tiden bollandes mot Örjan och Fontfonts egen designavdelning. Vikterna, som tidigare hade en lite spretig och inte helt homogen struktur stramades upp och harmoniserades.

En av Örjans korr

Den samvetsgranna arbetsgruppen, primärt Örjan och Göran, samt undertecknad med ett finger med i spelet.

Framtiden var bättre förr sägs det. I synnerhet på 50- och 60-talen med en ohämmad expansion åt alla håll. Ryggradar skulle rätas och Folkhem skulle byggas, rymden erövras. Efter månen skulle andra planeter besökas, koloniseras och så småningom besökas i charterpaketering. Rymd-turism. Fu-turism.

Samtiden innehåller också ett uns futurism. I kristider går det i tidningar som Dagens industri tretton på dussinet prominenta talesmän som bara måste få säga att denna kris är bra för att det ger öppningar för nya affärsmöjligheter. Ety så måste man tycka, annars anses man vara en loser.

Futuristerna på sin tid går att, om nyansfattigheten tillåts, ideologiskt och geografiskt placeras som följer: Italienska futurister var fascister, ryska var kommunister. De italienska vurmade för maskiner, höga hastigheter och krig, som de såg som ett renande stålbad. Just det uttrycket använder kläddesigner Johan Lindeberg i sitt sommarprat om krisen. Ut med det veka, ineffektiva. Låt krisen härda folket. Om de inte har bröd, kan de ju äta kakor. Han avhöll sig från att kräva bredare cat-walks för att ge modellerna mer lebensraum, men det hade ju varit ett fräckt förslag det med. Framförallt vill man ju inte verka vara en loser.

En sak med framtiden förr, var att det tidlösa var så väldigt tidlöst. Helvetica var neutralt och därmed tidlöst. Det 30 år äldre typsnittet Futura (1927) var extremt tidlöst. Eller snarare: det var till och med lite i framkant, tidlöst med en touch av framtid, därför extra modernt. Idag tycker främst arkitekter att det är ett tidlöst typsnitt, men deras gyllene era som en formens samhällsbärande statsmän sammanföll väl med 50- och 60-talet. Så när vi säger att något, som en myranstol till exempel, är tidlös menar vi då att den ser ut att vara gjord på 50-talet? För den ser ju inte ut att vara gjord idag. Men samtiden är förstås inte tidlös, den är flyktig.

Ingen märker att marknaden erbjudit rätt sopiga Futura-versioner i digital dräkt. Vad säger man om det? Tidlösheten var bättre förr.

Om du likt bebin åkt ut med badvattnet i de krängande vågor som ett renande stålbad kan resultera i erbjuds fattigsemester i en piffigare förpackning. Kalla det för Hemester. Eller Swe-mester. Res kortare. Med bil. Dit du kommer på en tank, eller enkel biljett med lokaltrafiken. Själv begav jag mig till byggarbetet vid Liljeholmen och förevigade de fallna ljusskyltarna, som var satta i Futura. Ett slags fu-turism på hemestern.

På fredagen fick Stockholms typografi-aficionados finbesök; Stephen Coles (FontShop San Fransisco, där han även skriver i the Font Feed & Typographica) anlände från TypoBerlin via Köpenhamn och Malmö.

Tillsammans med Göran Söderström och Stefan Hattenbach intog vi lunch på Lao-Wai där vi satt och jämförde iPhone apps, lite som i Fucking Åmål. (Varje gång jag gör såna saker gör jag den liknelsen innan någon annan hinner).

Bilderna tagna med  Takayuki Fukats QuadCamera-app.

Förra måndagen lufsade jag anonymt runt och utan personlig inbjudan på den officiella invigningen av Diskrimineringsombudsmannen, likt Charlie Kaufman i filmen Adaptation gör vid inspelningen av I huvudet på John Malkovich. Liknelsen är förstås en smula förmäten, jag ligger inte bakom några grandiosa insatser å de mänskliga rättigheternas vägnar eller stått vid några HBT-barriärer, ej heller dragit någon lans för sexuella identiteter vid sidan av normen men jag har trots allt bidragit med deras visuella identitet.

Ofta när vi presenterar designförslag så tilldelar vi dem projektnamn så det lättare ska gå att referera till dem senare i diskussioner kring olika förslag. Jag döpte mitt till EveryWo/Man, efter Yoko Onos låt Everyman Everywoman. När den ursprungligen släpptes 1981 hette den Every Man Has A Woman Who Loves Him. 1994 uppdaterade hon den i samband med en gala i New York till stöd för rätten till samkönade äktenskap.

Våra ombudsmän är satta att representera människor. I DO:s fall alla som upplever sig diskriminerade. Det kan som ni säkert förstår bli en hel del.

Att representera går att göra både aktivt och passivt. Eller snarare, sättet vi använder ordet representera. Den passiva formen av representation är symbolen, ikonen, den stiliserade ställföreträdaren.

Fotografi: Sven Rosborn

Så länge människan försökt förklara sin tillvaro för sig själv och för andra, dyker avbilden av människan upp. På grottmålningar och hällristningar. Bronsåldersmänniskan reflekterade möjligen inte över koncept som less is more, men vad vet jag? Här kommer den avskalade enkelheten av ren nödvändighet: – Hörru, Grok, ska du inte ta och hacka in ett litet ornament där ovanför långskeppet? Grok: Amen, orka!

De tekniska förutsättningarna är en sak som skiljer bronsålderskommunikatören från dagens informationsdesigner. Ändå väljer vi båda det avskalade och renodlade grafiska uttrycket för tydligast möjliga kommunikation. Den enkla figuren som representerar idén om människan. För lägger vi till en detalj, som att sätta kjol på figuren vid övergångsstället åstadkommer vi:  • exklusion av halva befolkningen, samt • Förutsätter att denna andra hälft vi vill framhäva går i kjol så mycket att de vill representeras på det viset. I sin moderna version ska den förenklade bilden, ikonen, inte så mycket visa en särskild person utan representera alla människor, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, ålder eller handikapp.

Jag vill inte ta ifrån någon dess anspråk på individualitet och helt unika egenskaper men hur olika vi än är är vi också oerhört lika. Som Gunnar Ekelöf skriver i dikten Jag tror på den ensamma människan: Det som är botten i dig är botten också i andra (länk till Ekelöfs egen uppläsning). Det går att nyttja den frasen som formgivare rent generellt. Varför nervöst spekulera i vad andra tycker eller vad som kan tänkas gå hem? Och om du gissar rätt: Är det så du vill arbeta? Säkrast att känna efter vad du själv tycker och tänker. Börja därifrån.

Det finns en parallell till typografin, och det här är en av de saker jag återkommer till; den typografiska bokstavens arketypiska baskvalitet – en bokstav är så oerhört sällan en avbildning av en bokstav eller en illustration av en bokstav. Den är bokstaven.

Under min studieperiod hade jag en färg&form-lärare, Dieter, som nästan oavsett vad vi än gjorde föreslog att vi skulle vända på sakerna för att se om något hände. Det här drev mig på den tiden givetvis till vansinne men möjligen är det så att för varje irriterande förslag finns det åtminstone ett enda problem i universum där den här lösningen är det korrekta. Notera att nu är just denna lösning uttömd. Don’t try this at home.

På plats höll Nyamko Sabuni invigningstal, det missade jag då utrymmet inte tillät att jag klämde mig fram. Istället fick jag med flackande blick lägga upp en strategi för hur jag skulle kunna snatta med mig ett gäng DO-präglade chokladkakor som stod utplacerade här och var.

När Nyamko svepte förbi mig omsvept av sitt entourage tog jag mod till mig och… petade lite på henne. Jag la min petning väldigt lätt mitt på ryggen och på ett sånt vis att det kunde upplevas som att någon råkade stöta i henne ofrivilligt. Hon märkte naturligtvis inget och jag var nöjd med denna min mikroskopiska kupp. Jag hade varit där, rört vår Integrations- och jämställdhetsminister samt kommit undan med lite choklad.

När jag cyklar hem ser jag klisterdekaler uppsatta runt om i Årsta. VI BETALAR INTE ER KRIS står det och uppmanar till att demonstrera den första maj. Är det Wall-Enberg med anhang som tröttnat på mig, min flickvän, vårt spädbarn och övriga tärande Årsta-bor och inte vill bidra till den gemensamma kakan? Nej det är Syndikalisterna. När de menar ER så menar de inte de som läser dekalen helt enkelt. Helt oenkelt. För ett år sen, i maj, var jag i Paris. Flyttar vi ytterligare 40 år tillbaka i tiden och alla gamla progg-koftor får något drömskt i blicken. Begreppet ”att stå på barrikaderna” fick här sin fasta form. Studentupproren i Paris 1968 var brutalare, coolare och snyggare än sin svenska motsvarighet. När Stockholms kår ockuperades krävde aldrig Anders Carlberg Fantasin till makten! eller hävdade att  Under gatstenarna ligger en sandstrand! I samband med 40-jubileet ställdes affischerna från när det begav sig ut. (Samtliga bilder kommer från utställningsskatalogen Mai 68 : L’affiche en héritage, intervju på franska med Michel Wlassikoff här) Det man kan fascineras över, som formgivare eller intresserad av kommunikation överhuvudtaget, är vilket drag det är i de här verken. Och frågan är varför – kan man stycka upp sina impulser i

• insikten om omständigheterna – om det var nazisterna som gjort affischerna hade det inte varit lika lattjo
• Tjusningen över att någon orkar trycka upp affischer när det viner gatustenar
• De råa formerna osar autenticitet
• De är, uh, snygga

Det finns ingen återvändo, inte är det särskilt attraktivt att gå bakåt eller att romantisera knappa produktionsomständigheter och andra eländigheter heller, men en känsla av att ha förlorat något på vägen finns. Jag tänker, möjligen naivt, att de som gjorde det här tänkte att hur fan gör vi det här på bästa vis? Såhär! Nurå? Vi kontaktar ett företag som får pröva det mot några fokusgrupper. Tryck! Sätt upp! En organisk relation mellan innehåll och form. Och undan ska det gå. Vad är strategiiiin? Att det kommer upp, går att läsa och ser bra ut. Nästa fråga. En slags immateriell aspekt av budskapet, bortom verket – som inte längre är autonomt, är gesten, hur det levereras. Utvecklingskurvan från 68-designern till dagens är likt den mellan en analog skrivmaskin och Hal i 2001 eller Skynet i Terminator-mytologin för att ta ett senare exempel. (Liknelsen upphör vid att Skynet vill förgöra mänskligheten men ni fattar, va?) Från att inte bara designen utan designern är en integrerad del av budskapet till uppvaknandet, distanserandet, professionaliserandet, redo att infekteras av  managementska. Medveten om sin egen existens, sin roll reflekteras yrvaket: Responderar det där versala tecknet mot värdeorden? Om vi ställer det kursivt signalerar vi inte då att budskapet är mer pro-aktivt? (som aktivt fast pro- det ). I bästa fall är eftertanke förstås bara bra, men vad de här affischerna genomsyrar är förvisso eftertanke men framför allt Viljan att kommunicera. Se mig, för fan.    Till katalogen har färgerna homogeniserats och uppvisas i ett begränsat antal. Antagligen ligger de inte för långt från originalet, men helt säker är jag inte. Oavsett kan man konstatera att det blir inte starkare för att man använder fler färger eller speciellt avancerade effekter. Unspecial Effects som Bob Gill kallar det.   Möjligen är det samma brinnande frustration våra korporativa vänner uttrycker med sina röriga klisterlappar. Då jag för länge sen gett upp tanken på att AFA skulle satsa på mediaträning kanske man kanske sätta hoppet till att Syndikalisterna studerar de här affischerna, kanske synar sina egna arkiv och återkommer med något mer distinkt fan-anammasnyggt, gärna med en touch situationistisk pamflettretorik. Fler design brut-bilder hittar ni bland annat här, här och här.   

Charter innebär för de allra flesta typsnittet av Matthew Carter, som bland annat går att se som brödtext i Dagens Nyheter. Men det är också ett slags förpaketerat resesätt där man placerar ett hundratal barnfamiljer samt en aggressiv alkis som hatar barn (nyligen avlidne författaren JG Ballard skulle le över det rimliga i den logiken) i ett plan och flyger dem förslagsvis till Cypern, mer känd som ön dit fashionistas vallfärdar varje år för att besöka huset Hussein Chalayan växte upp i. 

Men Cypern är mer än så. Kanske någon har anhöriga som gjort FN-tjänst där. Det har i alla fall jag. Vi tog en taxi till Famagusta, turiststaden Turkiet vid sin invasion av norra delen på ett par timmar tömde på folk och lät förfalla. Det råder fotoförbud i de delarna, men de har inte hindrat folk från att filma i den här moderna ruinstaden. Längs den vackra sandstranden står precis färdigbyggda hotell och vittrar sönder, och har så gjort sen 1974. Vänder man huvudet 180 grader ser man stranden gå över i hav. Fascinerande och helt absurt, naturligtvis. Det här är inget Akropolis, men tanken går ändå till Indiana Jones antagonist René Belloq i Jakten på den försvunna skatten:

Look at this [håller upp ett fickur i silver]: it’s worthless. Ten dollars from a vendor in the street. But I take it, I bury it in the sand for a thousand years, it becomes priceless! Like the Ark. Men will kill for it; men like you and me.

Och det sker mitt framför näsan på oss. 

Det var en tidig semester, men som bekant tar typografipolisen aldrig semester. Här ett exempel på hur det kan gå när folk förses med dekalbokstäver.

Finn fyra fel i första ordet! (förutsatt att de inte monterats av David Carson-epigoner i postmodern anda, men om detta har Nicolas Bourriaud sagt sitt )

Vi bodde inte just här, men kyparen på vår embedded charterhotellrestaurang kanske extraknäckte här. Han hette Panicos.

Efter en dryg vecka var vi åter i Sverige (applåderade folk vid landningen? svar ja.) 

Over and out.

foto Åke Jönsson/Scanpix

Ja Tack/Sonja Åkesson

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

Jag fick lära mig att som formgivare var det bra att vara inte bara bild- utan även ordmänniska. Så fyller jag nu dokument med hexameter när ytor ska fyllas ut? Lutar mer åt Lorem ipsum är jag rädd. Grå massa. Grey Matters. Om man ska provsätta typsnitt för att få en känsla för hur densiteten i ordbildningen blir, hur harmonisk eller jämngrå den blir finns redskap som hjälper formgivaren. Vi har nu senast jobbat med Miguel Sousas Adhesiontext. Där använder vi oss av Hamburgerfonts, och alla ord som går att utvinna ur det ordet för att bilda meningar. Var kommer Hamburgerfonts från? En del av svaret går att läsa i boken Helvetica forever, i ett brev från Eduard Hoffmann till Max Miedinger daterad den 6 oktober 1956. De har diskuterat fram och tillbaka hur deras Neue Haas Grotesk ska se ut. Eduard Hoffmann driver på Miedinger att rita en stapel mer så, en rundning mer si. Men nu är det dags för provsättning, och Hoffmann vill se ett ord som går att dra vidare slutsatser av: ”Vår främsta prioritet är ordet ‘Hamburgers’. Det är stilgjuteriernas universella ord som innehåller alla bokstavsvarianter”.

När jag skissade på Berling Nova Sans satte jag strofer av Sonja Åkesson. Första gången jag stötte på henne var på skivan Bakhålls litterära röster. Där läste hon Självbiografi (replik till Ferlinghetti) mot ett släpigt jazz-komp.

Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa

Jag lever ett lugnt liv
i närheten av tunnelbanan.
Jag är svensk.
Jag hade en svensk uppväxt.
Jag läste läkarboken under täcket
och var medlem i baptisternas
juniorförening
Jag drömde om att få vara med i sångkören
och sjunga till gitarr
bland ljuslågorna.
Jag drömde om att få vara med
och sjunga till gitarr på Luciafesten.

Ja, sådär håller den på i tio sidor.

Kanske fann jag något väldigt svenskt i rösten och raderna. Kanske inte svenskt i gängse mening som något väsensskilt som skulle särskilja den svenska erfarenheten från andra människor i världens men något jag tyckte att just jag kände igen. Något både svalt, klart och vemodigt som minner om en matt sols loja vandring över köksskåpens flagnande 50-talspastell. I en av verserna funderar hon över likheterna mellan en hemmafru i Stockholm och huvudpersonen i Catcher in the Rye. Världen hade ännu inte hunnit bli global men en frustrerad tonårings reflektioner på Manhattan kunde bottna lite varstans. Det stora i det lilla. Det lilla i det stora. Upplevelsen kläds i ord vi känner igen men erfarenheten är förstås inte enbart svensk. Ett svenskt typsnitt ska klä en svensk språkdräkt men, uh, alla andras också.

Minns ni vintern? Den vägrade dö. Fler come-backs än Michael Myers. Av olika skäl befann jag mig på Pipersgatan 10, där Anno har showroom och butik och fick syn på en av deras halsdukar. Den tog jag. Det är första gången jag skannat in en halsduk, men here goes:

Jag har ännu inte betalat den så man kan bokstavligen tala om att burra upp sig i lånta fjädrar. Men Sonjas ord värmer.