TYPOGRAFI, GRAFISK DESIGN & CETERA
Random header image... Refresh for more!

Category — Tomt prat

Det här är inte en typografidebatt

I samband med publiceringen av essän ”Mardrömmar om typografins förfall” i Svenska tecknares tidskrift Tecknaren blev jag erbjuden, som sittande på de anklagades bänk, att komma med en replik mot ett symboliskt debattextarvode. Chefredaktören försökte släta över mina invändningar att den överhuvud taget släppts igenom (faktakoll etc. Old school-hantering av sånt man avser publicera) med att beskriva essän som hur den i en perfekt värld kanske kunde ha varit:

Just den här essän spårar en hållning i typografins historia och samtid som artikelförfattarna anser sig se och vill diskutera. Jag läser det inte som att texten anklagar människor för att driva någon uttalad och konkret organiserad kampanj som har med vinning att göra, utan att ordet kampanj används i bemärkelsen ställningstagande, åsiktsdrivande, en hållning i debatten som innehas av flera. Så har jag uppfattat att de som har läst texten i tidningens produktionsprocess har tolkat det.

Kanske kan man uppfatta att andra tolkar det så. Inte minst om en av essäförfattarna själv sitter i redaktionen. Lika lätt, om inte lättare är att tolka texten precis tvärtom. Att namnge tre personer och skriva att de bedriver kampanj går, rätt friktionsfritt faktiskt, att tolka som att det är just det de menar. Men Svenska tecknare har förstått den moderna existensberättigande klickonomin såpass väl att de gärna vill ha en ”debatt”, för på så vis legitimeras vad som helst om det föder en ”diskussion”. Om själva grundpremissen visar sig vila på en en bädd av kvicksand? Korrigera, pudla, uppdatera? Nej, erbjud en replik. Kanske uppstår lite viralt snurr så ett par prenumeranter till håvas in. En smartare person än jag hade givetvis inte nappat på detta maggotbete.

Jag slussades vidare till några som läste min replik. De hade några kommentarer först. Den skulle inte publiceras om jag inte hyfsade till den. För raljerande (de skulle ha läst de första utkasten!), för intern (ingen fattar Illuminati- och Iaspis-referenser) tonaliteten, &c:

Det viktigaste för att vi ska publicera ytterligare debattsvar är att diskussionen/debatten ska drivas framåt, alltså inte bara vara nedslag och respons på befintlig text. Lars text var högst tveksam i det avseendet, det är vi medvetna om, men vi kan inte lägga upp fler texter som följer samma mönster. Det gynnar inte debatten såsom vi vill driva den. Så vi ser gärna en kombination av respons på essän och ett resonemang kring ditt eget perspektiv.
 Jag svarade:
Jag har fått möjlighet att ge en replik på en essä i din tidning, där jag citeras på ett insinuativt och  intellektuellt ohederligt vis, detta rätt representativt för texten som helhet. Nu har jag tagit mig tiden och omsorgen att skriva repliken. Jag bidrar gärna i en diskussion/debatt om typografi, men har hittills inte sett till någon sådan. Att beskriva det som nu pågår för en typografidebatt är att sminka en gris väl hårt.
Att ni nu har högre ambitioner med hur ni vill ha en debatt är bra, men det skulle givetvis ha formulerats innan publiceringen av essän. Man kan säga att ni redan lagt ribban under limbolagarnas gränser.
Och här (trumvirvel) är repliken:

 

 

replik_

Som ordförande i Stockholms typografiska gille har jag bjudit in och bjudits in att diskutera typografi, detta tänkt som ett slags ”Goddag” till landets alla typografiintresserade, amatörer som yrkesverksamma. Förvånande kom i ett nummer av Tecknaren svaret: ”Yxskaft”, i form av en essä där jag beskrivs ingå i ett konspiratoriskt triumvirat som bedriver kampanj för privatskolor, lierad som vi är med Krösus, för att använda essäförfattarnas språkbruk. 

Essäförfattarna kryddar dessutom anrättningen med en tillhörande komplott som går att datera ända tillbaka till 1897, och i kampen mot amatör och allmänhet har detta typografi-Illuminati sen dess begråtit ”Det typografiska förfallet”, vilket enligt essäförfattarna är en genom historien ständigt återkommande kliché. ”Ständigt återkommande” exemplifieras i essän av ytterligare citat från 1906 och 1991. Jag antar att de hade minst tjugo bättre och mer sammanhängande citat för att styrka sitt resonemang, men att de helt enkelt inte fick plats. Eller att de spar dem till nästa essä. Eller att de har dem, men att de är hemliga.

Det är rätt många halmstrån det famlas efter för att fläta ihop denna retoriska halmgubbe.

Ett citat hämtas från Erik Oldenburgs krönika Stockholmsutställningen 1897 ur Waldemar Zackrissons Boktryckerikalender, en text som knappast kan anses ingå i någon samtida typografisk litteraturkanon. Oldenburg försöker svara på vad svenska boktryckare vunnit och vad de lärt sig av Stockholmsutställningen där de just ställt ut. Han jämför med andra montrar på mässan och vad de kan lära sig av dessa, och hyser gott hopp om att hitta strategier att vinna utställningens juryns gunst och få allmänheten att uppskatta värdet av gott typografiskt hantverk.

Är det den för sin tids rätt typiska smakfostringsnit som sticker i ögonen som denna och Zackrissons text straffar ut sig? Eller har dessa sen länge döda män haft helt fel, där och då? I själva verket var allt tusen gånger bättre? Eller har de helt fel om man applicerar resonemanget nu? Hade de fel då, fast nu? Essäförfattarna har kanske högst rimliga belägg för detta, men att de helt enkelt inte fick plats. Eller att de spar dem till nästa essä. Eller att de har dem, men att de är hemliga.

Resonemanget är däremot inte väsensskilt från det som förs idag, men istället för allmänhet så brukar föremålet för vår smakfostringsnit vara designköparen (kunden, företaget aka KRÖ$U$, ni vet). Det gäller naturligtvis inte bara det typografiska hantverket. Detta för att vi tycker att vi kan någonting som är värt någonting. Antagligen känner en och annan medlem i Svenska tecknare igen sig, då värdet av ens kunskap emellanåt devalveras och ifrågasätts därför att någon kund anser att vem som helst med en dator kan lösa uppgiften. Att få skäligt betalt för kompetens som krävt år av fördjupning (och en numera icke oansenlig månatlig peng i riktning CSN) får anses vara rimligt. Med fiender som essäförfattarna kan Krösus fundera på vad hen egentligen behöver sådana jobbiga lierade som oss i ondskans axelklaffar till.

I kapitel två av Christer Hellmarks Typografisk handbok från 1991 finner essäförfattarna eldunderstöd för sin tes om det typografiska förfallet där Hellmark skriver att vi har vant oss vid dålig kvalitet förorsakat av ovana användares trevande försök med persondatortekniken. Hellmarks primära invändningar rör det han anser vara bokformgivningens förflackning. Han har alltså inte siktet inställt på dig som krönt din formgivarkarriär med en affisch för Iaspis. Om man inte skippar förbi föregående kapitel finner man honom konstatera under rubriken Goda förutsättningar för kvalitet att tekniken ”satt fantastiska typografiska verktyg i händerna på många kompetenta användare. Det finns bättre förutsättningar för att skapa kvalitetstypografi än på mycket länge – kanske bättre än under hela 1900-talet”.  Also sprach domedagsprofeten Hellmark.

Typografihistorien är inte huggen i sten, inte heller har den tagit slut. Saker händer hela tiden. Men sällan har den varit beroende av ”den andra typografin” för att legitimisera sig. Ur starka motreaktioner, från Bauhaus eller Cranbrook (eller Konstfack? Det återstår att se!), så brukar, när dammet lagt sig, de bästa/intressantaste idéerna överleva och införlivas. Till synes utdöda företeelser dammas av och omvärderas. Inte för inte har boken Printing types, their history, forms, and use av Daniel Berkeley Updike undertiteln a study in survivals. Typografin puttrar vidare.

Som belägg för undertecknads insats som konspiratör lyfts några citat ur min krönika Utanför och innanför boxen för Svenska tecknares tävling Kolla! där jag valde att lyfta fram Magnus Sandells examensarbete. Invändningarna gällde inte enbart att han 2010 gick ut privatskolan Berghs School of Communication , utan också uppskattningen jag kände över att han lagt energi på något så vardagligt som en deklarationsblankett. Något som man – om man har sett sin beskärda del examensarbeten – rimligen kan bedöma som en originell uppgift att åta sig. Då essäförfattarna med gravallvarlig ideologisk darr på tonen försöker lansera dikotomin revir (tror de placerat mig et consortes där) kontra allmänning (vild gissning: där de ser sig själva), undrar förstås jag om omsorg för en till synes otrendig – men för miljoner svenskar viktig – blankett är något som ändå kvalificerar sig som ett gott demokratiskt projekt i allmänningens domäner? Är det essäförfattarna som ska stå till doms över vilka som platsar i allmänningens gemensamhetsmys?

Efter uträttad räfst och rättarting avslutas essän med följande villkor: utbildning måste vara för alla. Om de syftar till alla i hela världen eller alla de ungefär fem procent av de sökande som antogs till Grafisk design & Illustrations kandidatprogram på Konstfack 2014 framgår inte. Detta avsåg säkert essäförfattarna att delge läsekretsen, men det fick helt enkelt inte fick plats. Eller så spar de dem till nästa essä. Eller… Ja. 

Det är viktigt att värna sina ord så att de handlar i det syfte de skickats ut till, skriver essäförfattarna. Well, right back at ya.

maj 26, 2015   No Comments

Ett tungt inlägg i debatten

Jaha. När jag gick in för att förbereda en blogpublicering av min recension av Marcus Gärdes Typografins väg II som publicerades i senaste Biblis upptäckte jag det här 1,5 år gamla utkastet. Lite ofärdigt och definitivt inaktuellt, men så får det vara. Allt som stått här har ändå inte direkt rört dagsaktualiteter. Låter det bli en smygstart eller vad man ska kalla det här. Typografism kommer fungera som ett slags arkiv, som ibland uppdateras.

OK, här kommer texten.

Då jag spenderat större delen av de senaste 9 månaderna i blöjosfären snarare än bloggosfären är det inte utan ett lätt motstånd jag kan meddela: jag är tillbaka. Halleluja.

Häromveckan kulminerade ett drygt tre årigt bokprojekt i ett releaseparty på Stockholms auktionsverk. Inte det vanligaste stället för den här sortens evenemang tror jag, men omständigheterna är dessa:

För tre år sen blev vi kontaktade av Peter Pluntky. För de flesta är han bekant som leksaksexperten i Antikrundan, han har också ett förflutet som mannen bakom tragiskt bortgångna Leksaksmuseet (numera snart återuppståndet i Rom). Skälet var att han kommit till den punkten i sitt samlande av emalj- och plåtskyltar att det var dags att sammanfattas, i en bok. Den skulle innehålla en historik kring skyltarna och dess förlagor, samlandet, dess typografi och produktion samt ett register över alla skyltar som någonsin gjorts i Sverige. Han satt på en ansenlig mängd, flest i Sverige, men ännu inte alla. Vi tog vid med att skissa på formen och skriva typografikapitlet, Peter tog sig an att lokalisera återstoden av skyltarna. Någon gång i veckan kom han med nya listor över nyupphittade skyltar han hittat, köpt eller fått tag på ett drägligt foto av. De skulle dessutom klassificeras i ett antal olika kategorier.

Sen kom vi på det här med plåtomslag… Kongenialt, såklart, tyckte vi. Inspirerad av Pontus Hulténs ”the Machine” för Moma, ett omslag helt i plåt med relieftryck.

Det skulle visa sig vara en tripp som tog mer än ett år och otaliga tester. I princip är det här helt omöjligt att genomföra i Sverige idag. Hantverket är obsolet. Kanske av goda skäl. Efter att ha kört slut på en leverantör (de höll på i över ett år) hittade vi några jeppar som gjorde allt för hand. 59 unika moment i sammanfogningen. Ett pillgöra.

Bokens namn, Tunga varumärken slogs fast tidigt i processen.

Några (mycket) tidiga skisser:

Ja, det där med elefanter… Någonstans i bakhuvudet hade jag Bob Gills omslag till The Penrose Annual 1968. men det fanns också en koppling till den här erans förkärlek för djur som identitetsbärare för varumärken. Ett som återkom var björnar.

Jag funderade på att pröva på en slags pastisch, utan att verka för nostalgisk.

Prövade att rita nallen för hand för att så småningom raffinera den i Illustrator. Tanken var att skylten nallen bar skulle sticka ut i relief.

Själva ordbilden var en hommage (läs: plankning) till en av skyltarna i boken. Prövade att rita om allt för hand, i en flödigare stil, men, tjusig på sitt sätt, men jag kände att det stack ut för mycket från den tänkta stilen.


Någonstans där så tänkte jag att va fan, och fimpade nallen. Av produktionstekniska skäl rök även färgen på omslaget, och frågan är väl om det gjorde något.

Slutgiltigt omslag, med kassett:

Inlagan bestämde vi tidigt skulla sättas i Berling Nova + Berling Nova Sans. Ni förstår, för tre år sen var det fortfarande ett rätt nysläppt typsnitt och vi såg en liten pr-poäng här.

Inlagan skulle bladas in på grund av det speciella omslaget, och föll inte offer för den rationella trycktekniska beegränsningan att räkna allt efter ark och delbarhet. Jag laborerade med diverse utvik och altarskåp, fast i förvissningen om att jag kan få igenom åtminstone ett av förslagen vore det kul. Alla gick igenom. Så, insprängt på ett dussin ställen finns olika utvik åt olika håll.

Där slutar texten från 30 april, 2010. Skulle antagligen inkludera några flotta fotografier på ankarskåp och nämna några av priserna den fick, men jag orkar inte. Återkommer med friskare tag inom några veckor alltså.

november 16, 2011   3 Comments

Rösta & cetera

Häromdagen gjorde jag ett försök att föreläsa om typografi på Berghs SoC. Ursprungligen var planen att prata om Corporate typography, men då jag känner mig som en managementparodi var gång jag tar den där sortens ord i min mun så försökte jag översätta det. När inte det kändes helt bra passade jag på att utvidga det också. Till slut blev det den inte helt smidiga ”Typografi – för organisationer, institutioner, företag och alla andra”.

bild-2

Tveksamt smidigare sköttes övergången från Orla till Berling Nova via raf: stadsgerilla (satt med Orla) och Karlgeorg Hoefers förfalskningsförsvårande registreringsskylts-typsnitt FE-schrift (gjord för att förhindra just RAF & consortes att med spritpenna eller svart tejp förfalska just registreringsskyltar när de var i kidnappar- eller bankrånartagen) till sonen Otmar Hoefer, marknadschef på Linotype som var vår kontakt på Linotype när vi utvecklade Berling Nova och Berling Nova Sans. Men mer om det här en annan gång.

hoefer_fe-schrift

På vägen hem från föreläsningen, ungefär vid korvkiosken där sankta Maria i the Concretes jobbade i är det numera en byggarbetsplats och jag får ta en lite annan väg. Och då upptäcker jag vad som ser ut som Stockholms äldsta elskåp.

img_0301

Notera M:ets höga mittenparti och LM-ligaturen!

Och plötsligt dyker Karlgeorgs typografi upp. Hur tänkte de egentligen här?

img_0305

Här: samma typo till the Verves turnébuss.

img_0303

Andra saker jag sett men besparar er bild på: Lapp på anslagstavla där en katt vid namn Stalin efterlyses.

Slutligen, det är nu dags att rösta. Svenska designpriset har nominerat Diskrimineringsombudsmannen (som jag tidigare skrivit om här) i kategorin 3Ab Identitet Print – Profil. Så nu uppmanar, uppmuntrar och ber jag er snälla schysstarå att gå in och rösta!

bild-14

september 17, 2009   4 Comments

Framtidens förfall

sn200949

Framtiden var bättre förr sägs det. I synnerhet på 50- och 60-talen med en ohämmad expansion åt alla håll. Ryggradar skulle rätas och Folkhem skulle byggas, rymden erövras. Efter månen skulle andra planeter besökas, koloniseras och så småningom besökas i charterpaketering. Rymd-turism. Fu-turism.

sn200950

Samtiden innehåller också ett uns futurism. I kristider går det i tidningar som Dagens industri tretton på dussinet prominenta talesmän som bara måste få säga att denna kris är bra för att det ger öppningar för nya affärsmöjligheter. Ety så måste man tycka, annars anses man vara en loser.

sn200952

Futuristerna på sin tid går att, om nyansfattigheten tillåts, ideologiskt och geografiskt placeras som följer: Italienska futurister var fascister, ryska var kommunister. De italienska vurmade för maskiner, höga hastigheter och krig, som de såg som ett renande stålbad. Just det uttrycket använder kläddesigner Johan Lindeberg i sitt sommarprat om krisen. Ut med det veka, ineffektiva. Låt krisen härda folket. Om de inte har bröd, kan de ju äta kakor. Han avhöll sig från att kräva bredare cat-walks för att ge modellerna mer lebensraum, men det hade ju varit ett fräckt förslag det med. Framförallt vill man ju inte verka vara en loser.

sn200959

En sak med framtiden förr, var att det tidlösa var så väldigt tidlöst. Helvetica var neutralt och därmed tidlöst. Det 30 år äldre typsnittet Futura (1927) var extremt tidlöst. Eller snarare: det var till och med lite i framkant, tidlöst med en touch av framtid, därför extra modernt. Idag tycker främst arkitekter att det är ett tidlöst typsnitt, men deras gyllene era som en formens samhällsbärande statsmän sammanföll väl med 50- och 60-talet. Så när vi säger att något, som en myranstol till exempel, är tidlös menar vi då att den ser ut att vara gjord på 50-talet? För den ser ju inte ut att vara gjord idag. Men samtiden är förstås inte tidlös, den är flyktig.

sn200954

Ingen märker att marknaden erbjudit rätt sopiga Futura-versioner i digital dräkt. Vad säger man om det? Tidlösheten var bättre förr.

sn200957

Om du likt bebin åkt ut med badvattnet i de krängande vågor som ett renande stålbad kan resultera i erbjuds fattigsemester i en piffigare förpackning. Kalla det för Hemester. Eller Swe-mester. Res kortare. Med bil. Dit du kommer på en tank, eller enkel biljett med lokaltrafiken. Själv begav jag mig till byggarbetet vid Liljeholmen och förevigade de fallna ljusskyltarna, som var satta i Futura. Ett slags fu-turism på hemestern.

sn200953

juli 27, 2009   8 Comments

parafernalia

Jag har varit ute och rört mig. Återfinns numera i juryn i Månadens Design (en vad engelsmannen skulle kalla misnomer då inslaget återkommer fyra gånger på ett år) i Resumé. Om  ni likt min mamma missat pappersupplagan (hon trodde den kom kvartalsvis och heter Resurs) återfinns bidragen på nätet

Tills jag tagit mig tid att förstå varför det krånglar att uppdatera WordPress från 2.5 till 2.7.1 så går det inte att montera in bilder. Kanske krävs det bara 30 sekunders faktiskt fokus för att det ska lösa sig. Vi får se! 

mars 31, 2009   No Comments

om någon nu missat Helveticafilmen…

Gary Hustwits Helveticafilm går på Kunskapskanalen. En visning kvar, onsdag 00.00.

Har ni inte sett den så försök anpassa er efter en vanlig tv-tablå och boka midnattspasset.

 

________________

Uppdatering pågår, om någon undrar varför sidan släcks då och då.

mars 16, 2009   No Comments

Råd till en blivande hertig av Västergötland

Vi använder Grafisk design till att kommunicera olika saker på olika vis. Med charm, stil, auktoritet, subtilitet, övertydlighet eller ren och skär pedagogik informeras folk. Det är nu skillnad på folk och folk, eller folk och fôlk eller hur nu ockelbo-målet låter. För det har inte undgått mig att en ny kunglighet är in the making and the grooming. Hälsoprinsen ska han lanseras som. Plötsligt dyker journalister upp i TV man inte ser annars. Vill nu inte verka rasistisk här men är inte deras hud en annan nyans? Orange, skulle jag säga. Nåväl. För att hälsoprinsen ska kunna till fullo motta folkets jubel så skolas han i vett och etikett, the do’s and the dont’s. Blivande svärfar Kungen bör förstår varna för de fallgropar som lätt går att rasa ned i så därför uppmuntras hans majestät härmed att knyta Typografism till sig som Kunglig hovleverantör för en kraftigt nischad fôlkbildningskampanj för att medelst tydlig grafik kommunicera basala fakta som kan reda upp vissa missförstånd för en prins in spe.

Första utbildningsplanschverket bjuder vi på:

februari 27, 2009   4 Comments

Det händer den bäste

Nu är vi åter från Södra BB med vår son. Pojkar som föds på Södra BB får oftast heta Sigge eller Viggo, men vår lilla kille ska heta Odd.

Som nyblivna föräldrar har vi läst en massa böcker. Jag har läst pappaböcker. Olidliga machopappaböcker och böcker som ondgör sig över machopappaböcker på ett likaledes olidligt självgott sätt. Ändå klämmer samtliga in ett och annat av värde mellan varven.

Nu senast fick vi låna en bok som tar sitt perspektiv från en annan vinkel; Ett litet barns dagbok av Daniel L Stern. Omslag och typografi är av ingen mindre än Johan Ström, upphovsman till utmärkta Indigo. Detta går att läsa på bokens tryckortssida. Men ojdå. Ajdå.

Det händer den bäste.

december 9, 2008   8 Comments

Max Ernsts öga

Jag nappade så enkelt när en kollega frågade om jag ville delta i en typsnittstävling. Syftet vara att skapa ett typsnitt inspirerad av Max Ernst, för tillfället utställd på Moderna Museet. Jag fick en idé, jag hamrade på en text. Ännu finns ingen bokstavskombination som beskriver bristen, idiotin eller oförmågan i en individ att inte närmare läsa tävlingsreglerna. De ville inte alls ha en massa text. Tur i oturen, jag har en blog. Så här är texten, anpassad och länkpimpad. Gå gärna in och rösta eller vad det är man gör. [Tävlingen är avgjord, jag kom trea. Fair enough, ettan och tvåan var mycket bra. Länkar till prisutdelningen här och här]

––––––––

När jag gick i gymnasiet gjorde jag mitt specialarbete om dadaismen. Nu var inte det ett särskilt bra specialarbete men jag tycker om att se det som en slags språngbräda, för under åren som följde bättrade jag på mina kunskaper. Jag läste på och när Moderna museet inte uppmärksammade Cabaret Voltaires 75-årsdag (som de gjort på 50-årsdagen) blev jag sur.
Det var 1991 och just det året vandrar jag runt på Centre Georges Pompidou i Paris, det är en stor André Breton-utställning där. Efter ett tag tröttnar jag. Men jag verkar ha gått vilse. Irrar runt i timmar, tappar bort min reskamrat, blir svettig, trött, yr. Vill därifrån. Alldeles nära utgången, vid presentshopen, kommer en kvinna med en barnvagn. Från barnvagnen hörs en bebis säga DADA! Jag livas upp, går in i shopen och köper en svart t-shirt tryckt med Tristan Tzaras manifest Proclamation sans prétension. En sak förstod jag. Ingen konst klarar av att vara anti-konst. Konstvärlden slukar allt och gör det till ordentlig konst.


Intresset slumrade ett tag. Jag studerade grafisk design.
Vår professor var svag för bokstävernas och symbolernas arketypiska kvaliteter. Liksom surrealisterna hade han tagit psykoanalysens upptäckter (i hans fall Jung, i Max Ernsts och surrealisternas fall var det Freud – som tyckte surrealisterna var idioter) och gjort dem till redskap i sitt pedagogiska arbete. Att söka praktik rekommenderades inte.
Vi skulle under de fem år vi studerade blicka inåt.

Som tidigare på denna blog har beskrivits är jag en ytterst medelmåttig fotograf. Ändå börjar jag av osäker orsak sätta igång att fotografera symbolen som föreställer ett pekande finger – Manikulen, i alla sammanhang där jag stöter på det. Och helt plötsligt är det pekande fingret överallt. På skyltar, affischer, kassa-apparater, övergångsställen. Jag är hembjuden hos vänner vars böcker jag gärna står och glor i medan de pratar. Jag ser en tjock symbolbok, A dictionary of graphic symbols. Slår upp den på måfå. Och på sidan jag får upp är den igen. Utpekad.

Om denna typografiska kuriositet ska jag skriva mer utförligt om vid ett senare tillfälle. Att däremot spåra ursprunget till mitt intresse för just det pekande fingret i symbolform är inte svårt. Det går tillbaks till dadaismen. Deras relation till den symbolen och annan typografisk ephemera som återfanns i diverselådorna hos tryckarna vid den tiden liknar på sätt och vis den vi har idag, ett stycke anakronistisk dekor, sin tids clip-art som gav de hyperradikala affischerna något både skevt som bekant över sig. Då lektes det med konventioner, klipptes och klistrades collage. Idag lånar, dekontextualiserar, samplar vi, kräver laddning av varumärken och sätter gamla saker i nya sammanhang. Kanske använder vi uttryck som metakonst och ironi.
När jag bildsöker efter manikulen på nätet dyker ett av Max Ernsts collage upp. Handen är försedd med ett sällsynt omanikyrerat pekfinger, på gatan utanför ränner en fågelmänniska. Det är som någon av de Chiricos öde avenyer plötsligt blivit intensivt befolkade.

När typsnittstävlingen kom på tal gick tankarna till det fantastiska typsnitt Ernst själv skapade till sin bok Maximiliana, gjord i samarbete med Iliazd. Men snart insåg jag att det tvärtom var något att undvika; att likna något Ernst gjort för egen hand. Det var ur collagedelarnas arketypiska grunddelar, med en moderat konstnärlig insats från mig själv, jag skulle hämta inspiration. Att häva ur samma brunn utan att parafrasera eller plagiera. Detta att blicka inåt. Figurerna som guppar där nere, vagt skönjbara. Bara klippa, klistra, låna, dekontextualisera, sampla och sätta samman gamla saker i nya sammanhang. OK, några parafraser och plagiat kanske (på Max Ernsts Vox Angelica från 1945 återfinns bokstäverna MAX formade av passare. Låt oss kalla min variant hommage).

Jag har valt att arbeta med att sätta samman silhuetter. De är liksom närmare idén om formen, samtidigt som de är formen och jag ville undvika distraherande illustrativa detaljer. På ett plan ska formen inte beskriva något mer än bokstaven. Avsikten är att delvis inkludera några av de teman som Ernst tog upp när de begav sig, men även att ta hänsyn till varifrån han tog dem. Vissa verkar vara plockade från Dorés xylografier, medan andra plockades ur sin tids samtida pulp-litteratur. Jag spaltade upp de första saker som dök upp i huvudet, som att googla med det inre ögat, för att ge mig själv en överblick, en slags specificering av associativa byrålådor att plocka ur. Några av orden skulle gå att klassa mer som stämningar eller värdeord, andra skulle konkret gå att (åter)använda – från historien eller från min egen samtid.

Metamorfos
Mytologi
Fabler
Alkemi
Manikul
Fåglar
Kråk-klor
Clip-art
Vingar från änglar
Vingar från djävlar
de Chirico
de Sade
Doré
Ritual
Xylografi
Bondage
Bataille
Snäckor
Tarot-kort
Mer fåglar

Alfabetet är helversalt, ett displaytypsnitt, med alternativa bokstäver placerade där de gemena skulle ha varit, för att variera – om möjligt förvirra och avkräva läsaren större uppmärksamhet.
Möjligheten att utveckla ett väldigt vildvuxet typsnitt där oändliga kombinationer går att lägga i OpenType-palettens Stylistic Sets öppnar för såväl ett oändligt antal tecken, liksom möjligheten att ytterligare närma sig idén om det kollektiva undermedvetna: Utifrån ett givet konceptuellt upplägg som detta (Svartvit, collage, arketyper etc) kan flera människor, ett enormt medvetet kollektiv som gräver i sina undermedvetna, bidra till en oändlig bokstavsbank som går att aktivera efter humör, eller tillåta att vissa bokstavskombinationer aktiveras beroende på sammanhanget via OpenType-funktionen Contextual Alternates. Det undermedvetna är till sin natur ett slags OpenSource-projekt – om än inte helt lätt-tolkat alla gånger.
Som ni förstår är det i så fall ett evigt Work in Progress. Resultatet så långt det är gånget har redovisats på den här sidan.

november 6, 2008   5 Comments

ATypI#9 The mark that dare speak its name

Timothy Donaldson epitomises much of what visiting an ATypI conference can give You: Someone anal enough to engage themselves in a script (the Glagolithic, mother of the Cyrillic and like it never developed a proper miniscule, just a shrunken version of the majuscule, ”with fancy bits”) that shares the developing curve of the well known snowball in hell. He does this with good humour, a shameless use of the Keynote software and obviously an extended research in the history and shapes of the letters, tracing them down to their circular and – almost – quadratic base.

Introduced by Adam Twardoch as the man behind the world’s biggest hamburgefonts (done at the ATypi conference in Reading in 97) he has also designed typefaces. He shows these typefaces extended with glagolithic letters.

Whenever I see letters in foreign scripts I tend to reduce them to almost graphic symbols, stylized doodles, after which I judge them either nice, funny or interesting. Probably the worst kind of review any serious type designer can hear, but it does seem Timothy has done a thorough job all right. As food for thought or if it was part of his research or he got bored and had to much time at his hands he also shows alternative ways of how our latin script could have developed instead of how it looks now, the current set of letters he considers Lucky winners.

september 22, 2008   No Comments