TYPOGRAFI, GRAFISK DESIGN & CETERA
Random header image... Refresh for more!

Category — Boktryckarkonst

Höstskörd

img_0328

Några plockar svamp. Andra bär. Själv har jag irrat runt på myrar med en hink halvfull med hjortron. Det var länge sedan nu. I år plockade jag något betydligt hårdare än kart.

img_0327

Klossar, av päronträ kanske. Ett vanligt material för de här typerna.

img_0325

Tog bilen till Skarpnäck. Grovarbetet var redan gjort. I tryckeriets reception låg en plastkasse med ett innehåll mer åtråvärd än mylta.

img_0326

En långt ifrån komplett kondenserad Futura (den här gången är jag något säkrare).

Ett fynd ändå, i sin egen rätt. Och jakten fortsätter.

img_0325

september 28, 2009   2 Comments

Typografisk lördag på KB

Tänkte att det var på sin plats att i tid annonsera samarrangemanget mellan Biblis (och är intresset för bokhistoria, bibliografi, bokhantverk för svagt är de vänliga nog att bjuda på en länk till en datingsida. Den togs bort kort efter detta skrevs…) och Stockholms typografiska gille: Typografisk lördag på KB. På scen infinner sig några giganter bland giganter; Leif Thollander, Dick Norberg och Håkan Lindström. Det är män som aldrig kommer microblogga. Så ska ni se något får ni masa er dit. Eva Wilsson modererar.

Anmälan senast 7 februari, så skynda på! Med seriöst menad krängarattityd vill jag mena att det här är ett unikt tillfälle att ta del av svensk designhistoria av några av dess främsta utövare.

februari 4, 2009   2 Comments

OBS! Anders Billow på KB

Anders Billow (1890-1964), känd som typografen som förnyade bokkonsten med en funktionalistisk typografi är ämnet för kvällens föreläsning av Jan JönssonKB. Jan publicerade tidigare i år sin avhandling Läsmaskinen, Anders Billows aspekter på bild och bok i typografisk brytningstid.

Det startar 17.30 så ni får börja ringa runt nu och ställa in övriga engagemang och ordna barnvakt.

Väl mött!

oktober 30, 2008   No Comments

Mannen som inte var Claude Garamont

…Both Thibaudeau and I are, of course, thinking of the real vintage, the Garamont shown on Conrad Berner’s Frankfort specimen sheet, and not of the Jean Jannon which, from the Imprimerie Nationale in Paris through many typfoundries and matrices for composing machines, is circulating the typographical world fortunately, because it is not the genuine stuff, under the, as a rule, mis-spelt name of Garamont (with d instead of the correct t).

Vad är nu detta? undrar vänner av ordning. Ett par saker är värda att notera. Ett är att Jan van Krimpen inte vet hur man sätter punkt. Här ett stycke han knackat ihop i sin On designing and devising type i kapitlet om  Cancelleresca Bastarda där han upplever att han själv och Francois Thibaudeau upptäckt något Stanley Morison missat. Han har åsikter om stavningen av Garamont. Mer om detta senare. Det andra vi noterar är att han nämner Jean Jannon, och precis på det vis som brukligt är: I förbigående och som den som verkligen inte är Den.

När människor som identifierar typsnitt ser ett av de typsnitt som går under namnet Garamond brukar de sätta en stolthet i att också nogsamt poängtera ifall det är en äkta Garamond eller inte. De falska är nämligen baserade på Jannons verk. Stackars Jean visste förstås inte själv att han ägnade sig åt falska Garamonds.

Under det tidiga 1900-talet skulle stilgjuterier och sättmaskinsfabrikanter av marknadsmässiga skäl visa sitt sinne för historia och tolka historiska förlagor som de döpte efter anmodade upphovsmän. Ibland gick detta sådär; Plantin var baserad på förlaga av Granjon, typsnittet Granjon var i sin tur baserad på en förlaga av Garamont (Granjon själv gjorde stiliga kursiver, som används till typsnitt som – Garamond) och Janson, som baserades på en förlaga av Miklós Kis.

1926 skrev så Beatrice Warde en artikel (under pseudonymen Paul Beaujon) i the Fleuron 5 att upphovsmannen till de Caractères de l’Université, alltså blytyper som ägts och exklusivt använts av Universitetet och som tillskrivits Claude Garamont i själva verket var gjorda nära hundra år senare av Jannon.

En genomgång om de olika varianter som kallas Garamond återfanns på Stefan Lundhems Fyrisfonts men sidan ligger tyvärr nere. En detaljgenomgång om skillnaderna mellan dem finns annars här. Men vad vet vi egentligen mer om pauvre Jean? En beskrivning av Jannon ges i Le Bés memorandum (här i engelsk språkdräkt av Harry Carter): 

Jean Jannon, punchcutter, letter-founder, printer, and bookseller of the town Sedan, was most expert in his calling. The many faces that he cut (among them some very highly finished) are sufficient proof of that, To quote the words of this able workman in the address to printers prefacing the booklet from his press of 1621, which he calls Espreuves de caracteres nouvellement taillés, he completed the cutting of thirty different faces of type, seven sets for 2-line letters, a Canon, a 2-line Pica, a Paragon, a Great Primer, an English, a Pica, a Long Primer, a Brevier, a Nonpareil, each of them with its Italic, a large-faced Pica, a Bourgois, and a middling-sized Hebrew. The Sedanoise and its Italic, which he made smaller by two-fifths than a Nonpareil, were the last of his works. In 1633 he printed the Sedanoise and its Italic all the Books of the Bible made up as one volume, 8˚, entitled La Bible, qui est toute la Sainte Écriture du vieux et noveau testament. It is a masterpiece of the typefounder’s art for the alignment and perfect sharpness of such small type.

Ett par hundra år efter sammanställningen i memorandumet ges ett betydligt mindre generöst omdöme när Printing Historical Society över fyra nummer av sin Bulletin försöker sammanfatta hans liv och verk. Det hela avrundas med att konstatera att nej, han var inte en fantastisk förläggare som Aldus Manutius eller en fantastisk redaktör som Robert Estienne (den förste), inte heller var han en fantastisk typsnittsdesigner som John Baskerville. Snarare så, att i sällskap av sådana genier var han knappt mer än medioker.

Ett problem kan vara att han föddes i fel tid. Den franska boktryckarkonsten hade passerat sin guldålder, och allt från tryck till papperskvalitet led av låg kvalitet. Han lämnade även Paris för att slå sig ned i betydligt lantligare Sedan. Att vara bäst där är som att vara bäst i Sundsvall.

Jag återvänder till Le Bés memorandum, där vad jag antar är en skröna återges om hur Jannon utvecklade typskärartekniken med hjälp av vapensmeden Goret. Då Jannons fru var sjuklig, helt förlamad men led paradoxalt nog svårt i hela kroppen av ljudet från hans hamrande var ambitionen att skapa typer så tyst som möjligt och trästyckena som höll blyet byttes mot en konstruktion av järn. Denna järnkonstruktion som de båda männen filade på under flera år, tillät ett idogt bankande utan att den bokstavligen ömma frun besvärades. Väldig raffinerat, sanningshalt ej verifierad.

En sak Van Krimpen berör är stavningen av Garamont. Det är förstås sak samma nu, men ortografin var inte huggen i sten på den tiden. Beroende på om utgåvan var på franska eller latin kunde stavningen skifta. Ett antal varianter florerade utöver dessa och inte gjorde tryckarna sig besvär att standardisera. Jannon stavade däremot aldrig sitt namn med J. Faktum är att vare sig han eller någon annan brukade den bokstaven (eller V för den delen) vid den här tiden. När jag bläddrar i den här tvåspråkiga upplagan av Memorandumet så söker jag mig till originaltexten på franska och finner en föraning om fördunklandet av Jannon. En av stavningarna av hans namn här är IANON. Som för den konspiratoriske går att utläsa, I, anon — Jag anonyme

oktober 27, 2008   4 Comments

Simon de Colines och mördarkaninerna

Simon de Colines var kanske 1500-talets främsta tryckare, samtida med Antoine Augereau (som Claude Garamont lär ha varit lärling åt). Liksom många andra män som ville komma opp sig tog han genvägen och gifte sig med en boktryckaränka (i detta fall Henri Estiennes) och tog över verksamheten.

Som andra tryckare använde han sig av boktryckardeviser och en slags sirlig prototyp till logotyp. Gärna utnyttjades djur av olika slag möjligen med dess mytologiska kvaliteter i åtanke. Vad de Colines kan ha ansett att kaniner drogs med för associationer förtäljer inte historien.

En sak som slår mig när jag bläddrar i Fred Schreibers Simon de Colines. An Annotated Catalogue of 230 Examples of His Press, 1520–1546 (varifrån samtliga bilder i detta inlägg är hämtade ifrån) är att de flesta av oss som lever idag vet hur vilda djur ser ut. Vi har sett dem på zoo eller på tv. På Simon de Colines tid var visningarna betydligt färre och illustratörer fick förlita sig på muntliga beskrivningar av de bestar från främmande land som sjöfarare sett. Samma typer förresten som fabulerade ihop olika sjömonster åt kartritare (se till exempel Carta Marina från 1539).  I svenska riksvapnets olika inkarnationer har lejonen ibland sett ut som sorgsna grisar i peruk. Eller så går anletsdragen och anatomin snarare åt en människa i maskeraddräkt.

Om man tar en titt på det här tjusiga omslaget till Charles Estiennes Naturae adverbiorum, in gratiam rudium adhuc puerorum excogitatae, interiecta exemplorum & vocabulorum interpretatione som Simon de Colines tryckte 1537:

Så ta en extra till på filurerna där nere som håller i skölden med Simon de Colines initialer:

Vilka är de? Vad är de? Kan det vara fladdermusgriskultingar? Att de Colines, som var verksam i Paris rimligen borde veta hur riktiga kaniner såg ut kan man mer än anta, för redan 1521 (från Boethius Arithmeticaduobus discreta libris) återfanns de här krabaterna:

Möjligen kan man ana någon sorts urartning. En slags illustratörernas visklek men utförd i vindtunnel. Följande år dyker en möjlig övergångsform upp, från Aristoteles In hoc libro contenta, tryckt 1522 (notera den bedrövade minstingen i nedre vänstra hörnet):

Fortfarande närmare kaniner, men ändå. Det är något med öronen som börjar dra åt ekorre. Ja, jag vet ärligt talat inte.

augusti 29, 2008   No Comments