TYPOGRAFI, GRAFISK DESIGN & CETERA
Random header image... Refresh for more!

Category — design

Månadens design – extended version

Idag är jag insnöad. Det skulle kunna beskriva Typografism-sidans tillstånd, men jag har varit pappa-ledig, och alla de som sa ”hehe unge man, du kommer inte ha tid till något annat” när jag har sagt att ”jag tänker försöka driva på ett par egna projekt också” fick alltså rätt.

Några saker har jag ändå fullföljt. Juryarbete i Månadens design för tidningen Resumés räkning. Detta har skett i sällskap av en samling begåvade människor; Eva Aggerborg/Bas , Eva Liljefors/Fellow Designers, John Lagerqvist/Family business, Lisa Careborg/Happy, Lotta Kühlhorn,  Mattias Dahlqvist/Garbergs, Nikolaj Kledzik/Identity Works, Patric Leo,  Petra Östh/Amore och Susanna Nygren Barrett/BVD.

Jag tänkte här summera mina inlägg därifrån, några hittills opublicerade kommentarer. Ja, mumma för komplettisten (ja, jag tänker på just Dig).

Månadens design, mars (täcker december–februari)

December - februari 2009_1

1. Carl Larssons utställningskatalog,  Waldemarsudde / Frankenstein Sthlm

En praktpjäs med gammalt material filtrerat genom ett samtida designmanér utan oro för att åldras fortare än innehållet. Möjligen korkat men mest modigt.

December - februari 2009_2

2. Inbjudan och provlåda, Åhnbergs. Bokbinderi Henrik Nygren Design

Den är oklanderligt gjord, men jag är en smula kluven; har lite svårt för den här sortens modernistisk kitsch och dess förmenta tidlöshet.

December - februari 2009_3

3. Ny grafisk form, Grythyttans Gästgivaregård / Planeta Design

Hemtrevligt och lite lantlyxigt. Kunde palla ytterligare några snäpp åt det flamboyanta.

Månadens design, juni (täcker mars–maj)

Mars-maj 2009_1

1. Bokmärken,  Arkitekturmuseet / Happy F&B

Idén är både pedagogisk och absurd. Omsorgsfullt och konsekvent genomförd är det en perfekt gåva till vännen som inte orkar klämma Helmut Newtons SUMO-bok i en sittning. Charmigaste bidraget.

Mars-maj 2009_2

2. Parapu, Södra Cell / Garbergs

Såhär kunde det också låta några dagar efter ett möte:
Parapu har jag tyvärr inte så mycket att säga om,  minns den alldeles för dåligt nu. Nu kommer jag bara ihåg en massa blonda barn och fina illustrationer man fick sprätta fram – just det senare gillade jag. Nästa gång ska jag föra noggranna anteckningar.

Mars-maj 2009_3

3. Ballet Russes,  Dansmuseet Stockholm / Frankenstein

Ännu en praktpjäs från praktpjäsfabriken. Bortsett från att det är ett alldeles oerhört åtråvärt objekt får den pluspoäng för det megalomana tilltaget att prägla designbyråns namn på baksidan.

Däremellan kom en förfrågan från Resumé att tippa guldäggspriserna. Mina tips är för övrigt urusla. Ur mitt mail till Linus Fremin:

…jag sitter och går igenom de nominerade bidragen. Läser beskrivningen av Acne art departments förpackningar och blir beklämd.  ”För logotypen och den grafiska identiteten har vi tagit fram ett specifikt typsnitt som handritats för varje grad som använts.” [min kursivering]
Glädjen över att de avstått de i branschen så populära designrobotarna grumlas av insikten om att ytterligare ett unikt tillfälle går till spillo för Mun- och fotmålares förbund att rycka in.

Min tips-röst i kategorin Design Förpackningsdesign går till BvD:s Blossa. Det är lite Ica-reklam över det hele, konsekvent bearbetning av hög nivå, glöggen har blivit ett stycke åtråvärd design.

I kategorin Design Kommersiella miljöer håller jag en tumme (det får också bli mitt tips) för They Graphics bokbuss i Kiruna kommun. Tanken på att  den bussen susar runt i paltlandet känns… fräscht på riktigt.

I kategorin Design Visuell identitet går jag tyvärr vilse.Tidningen Rodeo är en tidning som i bästa fall fått en tidningsredesign. Röhsska är ett museum med befintlig visuell identitet som ställer ut skateboards. Galleri Jonas Kleerup har några träklossar som bildar bokstäverna J och B. I brist på annat tipsar jag att den enda som kvalar in i kategorin –nätt och jämt – är Olson Smiths tv4-grejer får priset. Men kategorin är svaaaag.

This concludes the tips-runda. Min mamma ringde och frågade när det här numret av tidningen RESURS där jag skulle vara med kommer ut. Har ni några ref-ex så kan du väl skicka ett.

Månadens design, september (täcker juni–augusti)

Juni-augusti 2009_1

1. Venedigbiennalen, – Making worlds / Stockholm designlab

Att bryta ner formelement till sina beståndsdelar är i sig inte det mest originella,  men här,  konsekvent och envetet fullföljt,  så sjunger det. Det finns något svindlande med den benhårda strukturen. Oerhört vackert och – genomfört.

Juni-augusti 2009_2

2. Charitea – Förpackningsdesign / BVd

Enkelt,  elegant,  form- och tryckmässigt – och namnet är en ordvits. Fulländat.

Juni-augusti 2009_3

3. Sackeus – Eguale / Happy

Det är alltid trevligt att slippa se ekologiska produkter som med varenda fiber vill vråla att de är ekologiska. Det som får just de här att lyfta är de känsligt utförda fågelillustrationerna som lyser upp förpackningarna och knyter ihop produkterna på ett tjusigt sätt.

Månadens design, december (täcker september–november)

September-november 2009_1

1. Nytorget Urban Deli / This Way Up

Det är lite klichévarning på formspråket och vissa delar känns inte helt starka. Men genom att löpa linan ut och hitta intressanta sätt att applicera det på gör ändå att helheten känns väldigt väl genomförd. Bara att masa sig dit, då.

September-november 2009_2

2. Pernod Ricard Nordic Blossa 09  /BVd

Svårt att bedöma en flaska ur den här serien utan att se till de som kommit tidigare. I sig är det inget märkvärdig med årets variant, men sett i sitt sammanhang utgör den en både estetisk som strategisk pärla. Synd bara att den smakar apa.

September-november 2009_3

3. Sake Förpackning / Stockholm designlab

Jag tycker de överdimensionerade riskornen gör sig bra som både informativt och dekorativt element på en annars 90-talsfräsch flaskdesign. Skulle inte skämmas i Wallpapers premiärnummer bredvid en teak-apa.


december 20, 2009   1 Comment

Rösta & cetera

Häromdagen gjorde jag ett försök att föreläsa om typografi på Berghs SoC. Ursprungligen var planen att prata om Corporate typography, men då jag känner mig som en managementparodi var gång jag tar den där sortens ord i min mun så försökte jag översätta det. När inte det kändes helt bra passade jag på att utvidga det också. Till slut blev det den inte helt smidiga ”Typografi – för organisationer, institutioner, företag och alla andra”.

bild-2

Tveksamt smidigare sköttes övergången från Orla till Berling Nova via raf: stadsgerilla (satt med Orla) och Karlgeorg Hoefers förfalskningsförsvårande registreringsskylts-typsnitt FE-schrift (gjord för att förhindra just RAF & consortes att med spritpenna eller svart tejp förfalska just registreringsskyltar när de var i kidnappar- eller bankrånartagen) till sonen Otmar Hoefer, marknadschef på Linotype som var vår kontakt på Linotype när vi utvecklade Berling Nova och Berling Nova Sans. Men mer om det här en annan gång.

hoefer_fe-schrift

På vägen hem från föreläsningen, ungefär vid korvkiosken där sankta Maria i the Concretes jobbade i är det numera en byggarbetsplats och jag får ta en lite annan väg. Och då upptäcker jag vad som ser ut som Stockholms äldsta elskåp.

img_0301

Notera M:ets höga mittenparti och LM-ligaturen!

Och plötsligt dyker Karlgeorgs typografi upp. Hur tänkte de egentligen här?

img_0305

Här: samma typo till the Verves turnébuss.

img_0303

Andra saker jag sett men besparar er bild på: Lapp på anslagstavla där en katt vid namn Stalin efterlyses.

Slutligen, det är nu dags att rösta. Svenska designpriset har nominerat Diskrimineringsombudsmannen (som jag tidigare skrivit om här) i kategorin 3Ab Identitet Print – Profil. Så nu uppmanar, uppmuntrar och ber jag er snälla schysstarå att gå in och rösta!

bild-14

september 17, 2009   4 Comments

Framtidens förfall

sn200949

Framtiden var bättre förr sägs det. I synnerhet på 50- och 60-talen med en ohämmad expansion åt alla håll. Ryggradar skulle rätas och Folkhem skulle byggas, rymden erövras. Efter månen skulle andra planeter besökas, koloniseras och så småningom besökas i charterpaketering. Rymd-turism. Fu-turism.

sn200950

Samtiden innehåller också ett uns futurism. I kristider går det i tidningar som Dagens industri tretton på dussinet prominenta talesmän som bara måste få säga att denna kris är bra för att det ger öppningar för nya affärsmöjligheter. Ety så måste man tycka, annars anses man vara en loser.

sn200952

Futuristerna på sin tid går att, om nyansfattigheten tillåts, ideologiskt och geografiskt placeras som följer: Italienska futurister var fascister, ryska var kommunister. De italienska vurmade för maskiner, höga hastigheter och krig, som de såg som ett renande stålbad. Just det uttrycket använder kläddesigner Johan Lindeberg i sitt sommarprat om krisen. Ut med det veka, ineffektiva. Låt krisen härda folket. Om de inte har bröd, kan de ju äta kakor. Han avhöll sig från att kräva bredare cat-walks för att ge modellerna mer lebensraum, men det hade ju varit ett fräckt förslag det med. Framförallt vill man ju inte verka vara en loser.

sn200959

En sak med framtiden förr, var att det tidlösa var så väldigt tidlöst. Helvetica var neutralt och därmed tidlöst. Det 30 år äldre typsnittet Futura (1927) var extremt tidlöst. Eller snarare: det var till och med lite i framkant, tidlöst med en touch av framtid, därför extra modernt. Idag tycker främst arkitekter att det är ett tidlöst typsnitt, men deras gyllene era som en formens samhällsbärande statsmän sammanföll väl med 50- och 60-talet. Så när vi säger att något, som en myranstol till exempel, är tidlös menar vi då att den ser ut att vara gjord på 50-talet? För den ser ju inte ut att vara gjord idag. Men samtiden är förstås inte tidlös, den är flyktig.

sn200954

Ingen märker att marknaden erbjudit rätt sopiga Futura-versioner i digital dräkt. Vad säger man om det? Tidlösheten var bättre förr.

sn200957

Om du likt bebin åkt ut med badvattnet i de krängande vågor som ett renande stålbad kan resultera i erbjuds fattigsemester i en piffigare förpackning. Kalla det för Hemester. Eller Swe-mester. Res kortare. Med bil. Dit du kommer på en tank, eller enkel biljett med lokaltrafiken. Själv begav jag mig till byggarbetet vid Liljeholmen och förevigade de fallna ljusskyltarna, som var satta i Futura. Ett slags fu-turism på hemestern.

sn200953

juli 27, 2009   8 Comments

Nu är det väl revolution på gång? Nä.

dc_250616 När jag cyklar hem ser jag klisterdekaler uppsatta runt om i Årsta. VI BETALAR INTE ER KRIS står det och uppmanar till att demonstrera den första maj. Är det Wall-Enberg med anhang som tröttnat på mig, min flickvän, vårt spädbarn och övriga tärande Årsta-bor och inte vill bidra till den gemensamma kakan? Nej det är Syndikalisterna. När de menar ER så menar de inte de som läser dekalen helt enkelt. Helt oenkelt. dc_250620 För ett år sen, i maj, var jag i Paris. Flyttar vi ytterligare 40 år tillbaka i tiden och alla gamla progg-koftor får något drömskt i blicken. Begreppet ”att stå på barrikaderna” fick här sin fasta form. Studentupproren i Paris 1968 var brutalare, coolare och snyggare än sin svenska motsvarighet. När Stockholms kår ockuperades krävde aldrig Anders Carlberg Fantasin till makten! eller hävdade att  Under gatstenarna ligger en sandstrand! dc_250621 I samband med 40-jubileet ställdes affischerna från när det begav sig ut. (Samtliga bilder kommer från utställningsskatalogen Mai 68 : L’affiche en héritage, intervju på franska med Michel Wlassikoff här) Det man kan fascineras över, som formgivare eller intresserad av kommunikation överhuvudtaget, är vilket drag det är i de här verken. Och frågan är varför – kan man stycka upp sina impulser i

  • insikten om omständigheterna – om det var nazisterna som gjort affischerna hade det inte varit lika lattjo
  • Tjusningen över att någon orkar trycka upp affischer när det viner gatustenar
  • De råa formerna osar autenticitet
  • De är, uh, snygga

dc_250619 Det finns ingen återvändo, inte är det särskilt attraktivt att gå bakåt eller att romantisera knappa produktionsomständigheter och andra eländigheter heller, men en känsla av att ha förlorat något på vägen finns. Jag tänker, möjligen naivt, att de som gjorde det här tänkte att hur fan gör vi det här på bästa vis? Såhär! Nurå? Vi kontaktar ett företag som får pröva det mot några fokusgrupper. Tryck! Sätt upp! En organisk relation mellan innehåll och form. Och undan ska det gå. Vad är strategiiiin? Att det kommer upp, går att läsa och ser bra ut. Nästa fråga. En slags immateriell aspekt av budskapet, bortom verket – som inte längre är autonomt, är gesten, hur det levereras. dc_250617 Utvecklingskurvan från 68-designern till dagens är likt den mellan en analog skrivmaskin och Hal i 2001 eller Skynet i Terminator-mytologin för att ta ett senare exempel. (Liknelsen upphör vid att Skynet vill förgöra mänskligheten men ni fattar, va?) Från att inte bara designen utan designern är en integrerad del av budskapet till uppvaknandet, distanserandet, professionaliserandet, redo att infekteras av  managementska. Medveten om sin egen existens, sin roll reflekteras yrvaket: Responderar det där versala tecknet mot värdeorden? Om vi ställer det kursivt signalerar vi inte då att budskapet är mer pro-aktivt? (som aktivt fast pro- det ). I bästa fall är eftertanke förstås bara bra, men vad de här affischerna genomsyrar är förvisso eftertanke men framför allt Viljan att kommunicera. Se mig, för fan.    dc_250622 Till katalogen har färgerna homogeniserats och uppvisas i ett begränsat antal. Antagligen ligger de inte för långt från originalet, men helt säker är jag inte. Oavsett kan man konstatera att det blir inte starkare för att man använder fler färger eller speciellt avancerade effekter. Unspecial Effects som Bob Gill kallar det.   dc_250618 Möjligen är det samma brinnande frustration våra korporativa vänner uttrycker med sina röriga klisterlappar. Då jag för länge sen gett upp tanken på att AFA skulle satsa på mediaträning kanske man kanske sätta hoppet till att Syndikalisterna studerar de här affischerna, kanske synar sina egna arkiv och återkommer med något mer distinkt fan-anammasnyggt, gärna med en touch situationistisk pamflettretorik. dc_250624 Fler design brut-bilder hittar ni bland annat här, här och här.    dc_250625

maj 1, 2009   3 Comments

En text att drapera texten med

scanpix

foto Åke Jönsson/Scanpix

Ja Tack/Sonja Åkesson

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

Jag fick lära mig att som formgivare var det bra att vara inte bara bild- utan även ordmänniska. Så fyller jag nu dokument med hexameter när ytor ska fyllas ut? Lutar mer åt Lorem ipsum är jag rädd. Grå massa. Grey Matters. Om man ska provsätta typsnitt för att få en känsla för hur densiteten i ordbildningen blir, hur harmonisk eller jämngrå den blir finns redskap som hjälper formgivaren. Vi har nu senast jobbat med Miguel Sousas Adhesiontext. Där använder vi oss av Hamburgerfonts, och alla ord som går att utvinna ur det ordet för att bilda meningar. Var kommer Hamburgerfonts från? En del av svaret går att läsa i boken Helvetica forever, i ett brev från Eduard Hoffmann till Max Miedinger daterad den 6 oktober 1956. De har diskuterat fram och tillbaka hur deras Neue Haas Grotesk ska se ut. Eduard Hoffmann driver på Miedinger att rita en stapel mer så, en rundning mer si. Men nu är det dags för provsättning, och Hoffmann vill se ett ord som går att dra vidare slutsatser av: ”Vår främsta prioritet är ordet ‘Hamburgers’. Det är stilgjuteriernas universella ord som innehåller alla bokstavsvarianter”.

berling_nova_sans_skiss

När jag skissade på Berling Nova Sans satte jag strofer av Sonja Åkesson. Första gången jag stötte på henne var på skivan Bakhålls litterära röster. Där läste hon Självbiografi (replik till Ferlinghetti) mot ett släpigt jazz-komp.

Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa

Jag lever ett lugnt liv
i närheten av tunnelbanan.
Jag är svensk.
Jag hade en svensk uppväxt.
Jag läste läkarboken under täcket
och var medlem i baptisternas
juniorförening
Jag drömde om att få vara med i sångkören
och sjunga till gitarr
bland ljuslågorna.
Jag drömde om att få vara med
och sjunga till gitarr på Luciafesten.

Ja, sådär håller den på i tio sidor.

Kanske fann jag något väldigt svenskt i rösten och raderna. Kanske inte svenskt i gängse mening som något väsensskilt som skulle särskilja den svenska erfarenheten från andra människor i världens men något jag tyckte att just jag kände igen. Något både svalt, klart och vemodigt som minner om en matt sols loja vandring över köksskåpens flagnande 50-talspastell. I en av verserna funderar hon över likheterna mellan en hemmafru i Stockholm och huvudpersonen i Catcher in the Rye. Världen hade ännu inte hunnit bli global men en frustrerad tonårings reflektioner på Manhattan kunde bottna lite varstans. Det stora i det lilla. Det lilla i det stora. Upplevelsen kläds i ord vi känner igen men erfarenheten är förstås inte enbart svensk. Ett svenskt typsnitt ska klä en svensk språkdräkt men, uh, alla andras också.

Minns ni vintern? Den vägrade dö. Fler come-backs än Michael Myers. Av olika skäl befann jag mig på Pipersgatan 10, där Anno har showroom och butik och fick syn på en av deras halsdukar. Den tog jag. Det är första gången jag skannat in en halsduk, men here goes:

dc_250630

dc_250629

dc_250628

Jag har ännu inte betalat den så man kan bokstavligen tala om att burra upp sig i lånta fjädrar. Men Sonjas ord värmer.

april 11, 2009   1 Comment

parafernalia

Jag har varit ute och rört mig. Återfinns numera i juryn i Månadens Design (en vad engelsmannen skulle kalla misnomer då inslaget återkommer fyra gånger på ett år) i Resumé. Om  ni likt min mamma missat pappersupplagan (hon trodde den kom kvartalsvis och heter Resurs) återfinns bidragen på nätet

Tills jag tagit mig tid att förstå varför det krånglar att uppdatera WordPress från 2.5 till 2.7.1 så går det inte att montera in bilder. Kanske krävs det bara 30 sekunders faktiskt fokus för att det ska lösa sig. Vi får se! 

mars 31, 2009   No Comments

Opublicerat #2

Bob Gill sa: the problem is the problem.

Under en period prövade jag att med en rätt avesteticerad konceptdriven metodik lösa designuppgifter som jag uppfattade Bob: För en intressant lösning krävdes att uppgiften/problemet/frågan (om)formulerades på ett intressant sätt. Problemet är problemet. När problemet är korrekt formulerat ger sig lösningen liksom av sig självt.

Som uppföljning till Opublicerat #1 (en oändlig rad jobb som aldrig nådde ända fram men som gnagt upphovsmannens fåfänga och pockat på upprättelse) publicerar jag här då ett studentjobb gjord i denna anda. Rimligt att tycka att det är tragiskt när en sen flera år yrkesverksam person lägger ut jobb från skoltiden, detta till råge på allt ratad.

Som om föregående plötsliga ögonblick av kristallklar självinsikt gick mig helt förbi maler jag på med historien bakom dagens inlägg. För drygt 10 år sen bjöds studenter på HDK in att delta i en affischtävling för FolkTeaterns uppsättning av Kejsarinnan, Mikael Wiehes musikalversion av Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Vi hade möjlighet att gå på repetitioner vilket jag bestämt undvek (inte i enlighet med Bobs idé om god research ety jag hade en plan). Min tes var att allt intressant – rent kommunikativt – om musikalen fanns där, mitt framför näsan. Det rörde sig om de två komponenterna Selma Lagerlöf och Mikael Wiehe. Allting annat var sekundärt. Alltså: Hur kommunicera en historia av Lagerlöf tolkad av Wiehe? Som titeln på detta inlägg indikerar vann jag inte alls trots min ny metodik men affischerna ställdes ut i Folkteaterns foajé inför premiären.

Efter premiären löd rubriken till recensionen i DN Selma Lagerlöf genom Wiehes glasögon.

Vidare, ur recensionen… I Folkteaterns foajé visas förslag till affischer som en konstskola [sic!] lämnat in i en utlyst tävling. Ett bidrag visar ett fotografi av Selma Lagerlöf med Wiehes mustasch och glasögon klottrade över ansiktet. Det är en talande bild. Kejsarinnan är en mycket fri bearbetning av Lagerlöfs roman ”Kejsarn av Portugallien” – sedd genom Wiehes glasögon kan man säga.

Ja,ja.

Ett halvår senare står jag i duschen och missar ett telefonsamtal. På telefonsvararen presenterar sig en Mikael Wiehe. Aha, en skojig ploj tänker jag. Men det är ett malmönummer det rings från. Det visar sig vara Wiehe. Han vill ha affischen i den stora sångboken Sångerna (Carlsson förlag 1991, formgiven av John Sandström). Där fick den illustrera kapitlet Kejsarinnan, med Wiehes bildtext:

Detta blev till min stora besvikelse inte det vinnande bidraget
i affischtävlingen inför uppsättningen av musikalen Kejsarinnan på Folkteatern i Göteborg.
Jag har alltid velat ha uppsatt hår.

För besväret fick jag några böcker och en signerad Hoola Bandoola-box!

februari 17, 2009   2 Comments

Mitt förnamn är Sonny

Tillåt mig att spä ut en enkel observation med en serie löst sammanhållna utvikningar.

Det är viktigt med namn. Att ta ett namn som Paul Smith och göra det till något unikt särskiljbart. Vi vet hur logotypen ser ut, men styrkan ligger i namnet. Kanske tänkte Wally Olins, grundare av Wolff Olins, i samma banor – åtminstone om styrkan i ett namn – när han lanserade den visuella identiteten för Q8 1986. Det nya namnet syftade till ursprungslandet, Kuwait, och Q8, när det uttalas på engelska låter just så. I sin bok Corporate Identity resonerar Wally att så skulle alla uttala det, världen runt. Nu anses Q8 vara en väldigt framgångsrik varumärkeslansering med en tydligt kontrasterande stil mot sina konkurrenter. Men där jag kommer ifrån sa vi aldrig Kuwait om Q8, vi sa Kuu-åtta. Och skulle man av oklar anledning säga Kuwait (tror man gjorde det då de var aktuella med att bli invaderade av Irak) så sa man Ku-vajt, inte Ku-vejt. Så jag vet inte om Wally hade rätt. Men huvudsaken är kanske inte att alla uttalar det likadant över hela världen? Lite provinsiell färgning kanske bara stärker ett varumärke.

När jag tittar på min mobiltelefon tänker jag på Ronny Ambjörnssons bok ”Mitt förnamn är Ronny”.

Ambjörnssons bok handlar om identitet och tillhörighet. Inte i någon brand manager-mening, även om sådana inte skulle dö av att läsa boken. Nej, tillhörigheten stavas här klass och varumärkesompositioneringen klassresa. Heter man Conny, Sonny, Johnny eller Donny, ja då är man antagligen arbetarklass. Då är man inte professor i idéhistoria. Ja, om man nu inte råkar vara just Ronny Ambjörnsson då. Jag läste den för tio år sen när jag höll på att förbereda mitt examensarbete i grafisk design på HDK. Min avsikt var att kontakta ett dussintal personer med samma för- och efternamn som jag själv (borde inte vara något problem då det är ett av de vanligaste i Sverige, jämför Paul Smith) och formge åt dem varsin visuell identitet. Med någon slags Raymond Queneausk stilövning i bakhuvudet började jag med att läsa på om identiteter, och stötte så på Ambjörnssons bok. Det här projektet lades på hyllan då en konstskolestudent hade gjort ett snarlikt projekt som gick ut att kontakta ett antal människor med samma namn och sammanföra dem. Åter Sonny boy. Logotypen (nu i betydelse ordbild och symbol) ska jag väl egentligen inte gå in på vad jag tycker. Jo, jag är inte så förtjust i symbolen, men det kan ha att göra med mer formideologiska aspekter. Vem har gjort den? Den har gjorts in-house. I huset. På huset. Och inspirationen? Tänker jag när jag lallar runt hemma och blicken plötsligt fastnar på vår toaletts doftblock.

Så ni får ursäkta mig om mina tankar går mer åt Nima Stillerud/Magnus Jakobsson/Adam Kerjs (Saatchi & Saatchi) Epica-vinnare från 2006 än Milton Glasers förlaga från 1977 när jag ser just Wolff Olins Sony Ericsson-kampanj.

februari 11, 2009   2 Comments

Typografisk lördag på KB

Tänkte att det var på sin plats att i tid annonsera samarrangemanget mellan Biblis (och är intresset för bokhistoria, bibliografi, bokhantverk för svagt är de vänliga nog att bjuda på en länk till en datingsida. Den togs bort kort efter detta skrevs…) och Stockholms typografiska gille: Typografisk lördag på KB. På scen infinner sig några giganter bland giganter; Leif Thollander, Dick Norberg och Håkan Lindström. Det är män som aldrig kommer microblogga. Så ska ni se något får ni masa er dit. Eva Wilsson modererar.

Anmälan senast 7 februari, så skynda på! Med seriöst menad krängarattityd vill jag mena att det här är ett unikt tillfälle att ta del av svensk designhistoria av några av dess främsta utövare.

februari 4, 2009   2 Comments

Det händer den bäste

Nu är vi åter från Södra BB med vår son. Pojkar som föds på Södra BB får oftast heta Sigge eller Viggo, men vår lilla kille ska heta Odd.

Som nyblivna föräldrar har vi läst en massa böcker. Jag har läst pappaböcker. Olidliga machopappaböcker och böcker som ondgör sig över machopappaböcker på ett likaledes olidligt självgott sätt. Ändå klämmer samtliga in ett och annat av värde mellan varven.

Nu senast fick vi låna en bok som tar sitt perspektiv från en annan vinkel; Ett litet barns dagbok av Daniel L Stern. Omslag och typografi är av ingen mindre än Johan Ström, upphovsman till utmärkta Indigo. Detta går att läsa på bokens tryckortssida. Men ojdå. Ajdå.

Det händer den bäste.

december 9, 2008   8 Comments