TYPOGRAFI, GRAFISK DESIGN & CETERA
Random header image... Refresh for more!

Category — Konst

Max Ernsts öga

Jag nappade så enkelt när en kollega frågade om jag ville delta i en typsnittstävling. Syftet vara att skapa ett typsnitt inspirerad av Max Ernst, för tillfället utställd på Moderna Museet. Jag fick en idé, jag hamrade på en text. Ännu finns ingen bokstavskombination som beskriver bristen, idiotin eller oförmågan i en individ att inte närmare läsa tävlingsreglerna. De ville inte alls ha en massa text. Tur i oturen, jag har en blog. Så här är texten, anpassad och länkpimpad. Gå gärna in och rösta eller vad det är man gör. [Tävlingen är avgjord, jag kom trea. Fair enough, ettan och tvåan var mycket bra. Länkar till prisutdelningen här och här]

––––––––

När jag gick i gymnasiet gjorde jag mitt specialarbete om dadaismen. Nu var inte det ett särskilt bra specialarbete men jag tycker om att se det som en slags språngbräda, för under åren som följde bättrade jag på mina kunskaper. Jag läste på och när Moderna museet inte uppmärksammade Cabaret Voltaires 75-årsdag (som de gjort på 50-årsdagen) blev jag sur.
Det var 1991 och just det året vandrar jag runt på Centre Georges Pompidou i Paris, det är en stor André Breton-utställning där. Efter ett tag tröttnar jag. Men jag verkar ha gått vilse. Irrar runt i timmar, tappar bort min reskamrat, blir svettig, trött, yr. Vill därifrån. Alldeles nära utgången, vid presentshopen, kommer en kvinna med en barnvagn. Från barnvagnen hörs en bebis säga DADA! Jag livas upp, går in i shopen och köper en svart t-shirt tryckt med Tristan Tzaras manifest Proclamation sans prétension. En sak förstod jag. Ingen konst klarar av att vara anti-konst. Konstvärlden slukar allt och gör det till ordentlig konst.


Intresset slumrade ett tag. Jag studerade grafisk design.
Vår professor var svag för bokstävernas och symbolernas arketypiska kvaliteter. Liksom surrealisterna hade han tagit psykoanalysens upptäckter (i hans fall Jung, i Max Ernsts och surrealisternas fall var det Freud – som tyckte surrealisterna var idioter) och gjort dem till redskap i sitt pedagogiska arbete. Att söka praktik rekommenderades inte.
Vi skulle under de fem år vi studerade blicka inåt.

Som tidigare på denna blog har beskrivits är jag en ytterst medelmåttig fotograf. Ändå börjar jag av osäker orsak sätta igång att fotografera symbolen som föreställer ett pekande finger – Manikulen, i alla sammanhang där jag stöter på det. Och helt plötsligt är det pekande fingret överallt. På skyltar, affischer, kassa-apparater, övergångsställen. Jag är hembjuden hos vänner vars böcker jag gärna står och glor i medan de pratar. Jag ser en tjock symbolbok, A dictionary of graphic symbols. Slår upp den på måfå. Och på sidan jag får upp är den igen. Utpekad.

Om denna typografiska kuriositet ska jag skriva mer utförligt om vid ett senare tillfälle. Att däremot spåra ursprunget till mitt intresse för just det pekande fingret i symbolform är inte svårt. Det går tillbaks till dadaismen. Deras relation till den symbolen och annan typografisk ephemera som återfanns i diverselådorna hos tryckarna vid den tiden liknar på sätt och vis den vi har idag, ett stycke anakronistisk dekor, sin tids clip-art som gav de hyperradikala affischerna något både skevt som bekant över sig. Då lektes det med konventioner, klipptes och klistrades collage. Idag lånar, dekontextualiserar, samplar vi, kräver laddning av varumärken och sätter gamla saker i nya sammanhang. Kanske använder vi uttryck som metakonst och ironi.
När jag bildsöker efter manikulen på nätet dyker ett av Max Ernsts collage upp. Handen är försedd med ett sällsynt omanikyrerat pekfinger, på gatan utanför ränner en fågelmänniska. Det är som någon av de Chiricos öde avenyer plötsligt blivit intensivt befolkade.

När typsnittstävlingen kom på tal gick tankarna till det fantastiska typsnitt Ernst själv skapade till sin bok Maximiliana, gjord i samarbete med Iliazd. Men snart insåg jag att det tvärtom var något att undvika; att likna något Ernst gjort för egen hand. Det var ur collagedelarnas arketypiska grunddelar, med en moderat konstnärlig insats från mig själv, jag skulle hämta inspiration. Att häva ur samma brunn utan att parafrasera eller plagiera. Detta att blicka inåt. Figurerna som guppar där nere, vagt skönjbara. Bara klippa, klistra, låna, dekontextualisera, sampla och sätta samman gamla saker i nya sammanhang. OK, några parafraser och plagiat kanske (på Max Ernsts Vox Angelica från 1945 återfinns bokstäverna MAX formade av passare. Låt oss kalla min variant hommage).

Jag har valt att arbeta med att sätta samman silhuetter. De är liksom närmare idén om formen, samtidigt som de är formen och jag ville undvika distraherande illustrativa detaljer. På ett plan ska formen inte beskriva något mer än bokstaven. Avsikten är att delvis inkludera några av de teman som Ernst tog upp när de begav sig, men även att ta hänsyn till varifrån han tog dem. Vissa verkar vara plockade från Dorés xylografier, medan andra plockades ur sin tids samtida pulp-litteratur. Jag spaltade upp de första saker som dök upp i huvudet, som att googla med det inre ögat, för att ge mig själv en överblick, en slags specificering av associativa byrålådor att plocka ur. Några av orden skulle gå att klassa mer som stämningar eller värdeord, andra skulle konkret gå att (åter)använda – från historien eller från min egen samtid.

Metamorfos
Mytologi
Fabler
Alkemi
Manikul
Fåglar
Kråk-klor
Clip-art
Vingar från änglar
Vingar från djävlar
de Chirico
de Sade
Doré
Ritual
Xylografi
Bondage
Bataille
Snäckor
Tarot-kort
Mer fåglar

Alfabetet är helversalt, ett displaytypsnitt, med alternativa bokstäver placerade där de gemena skulle ha varit, för att variera – om möjligt förvirra och avkräva läsaren större uppmärksamhet.
Möjligheten att utveckla ett väldigt vildvuxet typsnitt där oändliga kombinationer går att lägga i OpenType-palettens Stylistic Sets öppnar för såväl ett oändligt antal tecken, liksom möjligheten att ytterligare närma sig idén om det kollektiva undermedvetna: Utifrån ett givet konceptuellt upplägg som detta (Svartvit, collage, arketyper etc) kan flera människor, ett enormt medvetet kollektiv som gräver i sina undermedvetna, bidra till en oändlig bokstavsbank som går att aktivera efter humör, eller tillåta att vissa bokstavskombinationer aktiveras beroende på sammanhanget via OpenType-funktionen Contextual Alternates. Det undermedvetna är till sin natur ett slags OpenSource-projekt – om än inte helt lätt-tolkat alla gånger.
Som ni förstår är det i så fall ett evigt Work in Progress. Resultatet så långt det är gånget har redovisats på den här sidan.

november 6, 2008   5 Comments