TYPOGRAFI, GRAFISK DESIGN & CETERA
Random header image... Refresh for more!

Category — Arkitektur

Framtidens förfall

sn200949

Framtiden var bättre förr sägs det. I synnerhet på 50- och 60-talen med en ohämmad expansion åt alla håll. Ryggradar skulle rätas och Folkhem skulle byggas, rymden erövras. Efter månen skulle andra planeter besökas, koloniseras och så småningom besökas i charterpaketering. Rymd-turism. Fu-turism.

sn200950

Samtiden innehåller också ett uns futurism. I kristider går det i tidningar som Dagens industri tretton på dussinet prominenta talesmän som bara måste få säga att denna kris är bra för att det ger öppningar för nya affärsmöjligheter. Ety så måste man tycka, annars anses man vara en loser.

sn200952

Futuristerna på sin tid går att, om nyansfattigheten tillåts, ideologiskt och geografiskt placeras som följer: Italienska futurister var fascister, ryska var kommunister. De italienska vurmade för maskiner, höga hastigheter och krig, som de såg som ett renande stålbad. Just det uttrycket använder kläddesigner Johan Lindeberg i sitt sommarprat om krisen. Ut med det veka, ineffektiva. Låt krisen härda folket. Om de inte har bröd, kan de ju äta kakor. Han avhöll sig från att kräva bredare cat-walks för att ge modellerna mer lebensraum, men det hade ju varit ett fräckt förslag det med. Framförallt vill man ju inte verka vara en loser.

sn200959

En sak med framtiden förr, var att det tidlösa var så väldigt tidlöst. Helvetica var neutralt och därmed tidlöst. Det 30 år äldre typsnittet Futura (1927) var extremt tidlöst. Eller snarare: det var till och med lite i framkant, tidlöst med en touch av framtid, därför extra modernt. Idag tycker främst arkitekter att det är ett tidlöst typsnitt, men deras gyllene era som en formens samhällsbärande statsmän sammanföll väl med 50- och 60-talet. Så när vi säger att något, som en myranstol till exempel, är tidlös menar vi då att den ser ut att vara gjord på 50-talet? För den ser ju inte ut att vara gjord idag. Men samtiden är förstås inte tidlös, den är flyktig.

sn200954

Ingen märker att marknaden erbjudit rätt sopiga Futura-versioner i digital dräkt. Vad säger man om det? Tidlösheten var bättre förr.

sn200957

Om du likt bebin åkt ut med badvattnet i de krängande vågor som ett renande stålbad kan resultera i erbjuds fattigsemester i en piffigare förpackning. Kalla det för Hemester. Eller Swe-mester. Res kortare. Med bil. Dit du kommer på en tank, eller enkel biljett med lokaltrafiken. Själv begav jag mig till byggarbetet vid Liljeholmen och förevigade de fallna ljusskyltarna, som var satta i Futura. Ett slags fu-turism på hemestern.

sn200953

juli 27, 2009   8 Comments

Vox Populi & Felix

Hur låter folk som mest? Vem ger deras röst ton och tint? Robert Bringhurst kallar skriften språkets solida form, och i sin formaliserade form blir det typografi.

Under en dryg månad om året går jag under jord. Jag lämnar min för tillfället ändå punkterade Jopo och inhandlar månadskort på SL. Det ger mig tillfälle att agera måltavla åt de för säsongen populära kräksjuke- och förkylningsbakterier som florerar i miljöer där människor som aldrig tvättar händerna packas tätt, tätt. Underjorden. En sorts Hades för hypokondriker. Dessutom passar jag då på att läsa gratistidningar. Tidningar som är gratis borde väl vara fôlkligt?   Färdigtuggade och strömlinjeformat kanske en del tycker. Jag ger er inte fel, men att lyckas med en lättnavigerad produkt av rätt hårdpackad fluff är inte lätt. Nu senast tror jag det var Ole Munk som stod för redesignen av Metro. En gång i tiden ritade jag en displayversion av Berkeley åt Ole när han redesignade Hallandsposten.

Vad få vet är att samme Ole, innan karriären som tidningsformgivare var serietecknare ansvarig för ett flertal album med Felix!

Ja, den Felix

Jan Lööfs samlade är under utgivning, och där lär hans kompletta insatser med the golden age of Felix inkluderas. Efter han lämnade serien tog Werner Wejp-Olsen över (de publicerades även i Sverige, men sen var det slut). Efter det var vår nationalklenod permanent i klorna på danskar och under 1976–1985 var det så Ole som satt och ritade. Men – det här var alltså bara en utvikning. Lika bra att låta vandrande tankar hamna på pränt annars dunstar de som eter. Allt fast förflyktigas följdaktligen inte.

Åter Metro. Den typografiska paletten ser rätt de Grootsk ut. Brukar folk i gemen (upplagt för typografisk ordvits här) intressera sig så mycket för tidningens mikrodetaljer? Mycket pekar på att de bryr sig när det väl ändras. Det skrivs in och ges ris eller ros när brödtext ändras. Något känns obekvämt, konstigt. Något har ändrats. Det finns inget så konservativt som dagstidningsläsaren.

Hur väljer då Metro att tackla Folket, hur klä genomsnittlige mans ord i solid form? Detta ges svar på tal i ett nummer i veckan. Möjligen gavs utrymme för att inget läst Göran Greiders krönika på nätet och brytt sig att kommentera så de var tvungen att fylla ut.

Men här går alltså att läsa att vad folk tycker ska sättas i BRÖDTEXT CORPID och sedan följer CORPID BOLD, och avsändare, som Skattebetalare, Vän av ordning eller Arne Larsson, Sölvesborg sätts så i CORPID HEAVY BLÅ_2. Redigt, rejält och lagom bulligt men ändå kondenserat. Ni får ta plats, men inte för mycket. Dessutom bör ni synas även i små grader. Jordens salt!

Det här var förstås inte något skjutjärnsjournalistiskt scoop, möjligen får jag höja insatsen till nästa gång. En mer skum grupp bör gå under luppen; (de som har) Makten. Hur satt är den? Tänk på det.

januari 26, 2009   No Comments

Mannen på allas läppar

Den unge lovande typsnittstecknaren Göran Söderström tar ett nytt resolut kliv framåt med att pryda postens nya av Eva Wilsson formgivna frimärken med sitt Exemplar. De ges ut i samband med 200-årsjubileumet av skilsmässan mellan Sverige och Finland 1809. Det måste vi fira! Låt nokiastövelklackarna slå i taket. För typografi-groupien ges här chansen att få slicka lite på Göran, Förutsatt att de inte (frimärkena alltså) fungerar som vanliga klistermärken.

januari 20, 2009   4 Comments

ATypI#13 Contextual, Conclusions, aftermath

Today’s my birthday (36 fanfares if you please) and I got cake and presents in bed. Bengt Jangfelts latest book about Маяко́вский was one and this of course brings me back to the conference,  whose nearest underground station was the Mayakovskaja, adorned with a strong graphical portrait of the poet.

The last time I set foot in Russia was in 1989, in Moscow. I traded  cigarettes for fake medals and some nifty fitting uniforms. This time around the cigarettes were ridiculously cheap and perhaps the arrogance of my youthful wheelings and dealings came back and bit me in the ass.

So, time to sum up the parts and make an evaluation.

There were no photos taken the last day for obvious reasons (but do check out flickr sets here and here, Oleg Koshelets and Daria Dombrovskayas Russian blog and Yves Peters Fontfeeds).

I very much enjoyed Eben Sorkins talk on contextual ligatures, and I found we shared a common inspiration. He had used a quote by Gerrit Noordzij that he thought revealing and summed up a lot of his ideas. So is our admiration for Gerrit what unites us? No. You see Eben contacted him to make sure he had understood him correctly – and he hadn’t. This is the creative short-cut, the genius of every day sloppiness – the Misunderstanding. Some of my best ideas have come through simply not listening properly, trying to read signs from a distance pretending to have elflike eyesight, losing focus, misinterpreting. Once I realize how far off I was, that other association is already at work, like a conceptual cancer. Anyway, his research and occasional postings at Typophile on the subject had made me interested. He was also really nice in person during the party the night before, with a cosmic cherubic coolness accepting my deranged ramblings on Mardersteigs Zeno.

It has to be said: The arrangement was really OK, in regards to the program. Good speakers, although Adam Twardochs contributions to the type tech sessions was uncharacteristically unfocused and unrehearsed. I say this because he’s usually really good. It felt a bit like FontLab fillers. I sat and listened to Frank Blokland on the latest updates on DTL Fontmaster. We were about 20 persons attending, quite possibly – me excluded – the FontMaster user group in its entirety.

The book shop was of absolutely no interest unless you read cyrillic. Some books on latin/cyrillic design relations/conventions would have been nice, but no. As a complement to a bigger and better shop like Morris it would have been OK, but this was just lazy, considering they weren’t even asked to set up shop this year.

The food left a lot to be desired. Not least if You were a vegetarian. The goody bag was as I’ve stated previously, weak (Yves agrees), I heard someone say Fontshop got stuff stopped in customs which of course is sad if it’s true. A Linotype matrix and some more american contributions would have been welcome, whatever leftovers from TypeCon would have been cool with me.

The last two days there’s been a disturbance in the ATypI list regarding Russia, and the wildly misunderstood concept of democracy resulting in some of the weirdest posts ever. Among the highlights (far from the most paranoid ramblings) was the one example saying Russia is more democratic than most european democracies, because you can bring your dog unleashed in the underground. Honestly. If that proves anything, a more sober reflection would probably be that it proves the opposite. Having your dog on a leash is done out of concern for your fellow man. but there you go. I would never say that countries have the governments they deserve. That’s one thing European history of the last 100 years should have taught us.

Obviously, it’s easy to be mature about matters like these since I’m not the one to peek an extra time in my miso soup for polonium the next time i pick up sushi.

To wrap this up, in possibly my last post in English for a long while: So it wasn’t perfect. I got robbed. So what! Key note speaker Oleg Genisaretskiy said he much regretted the disappearance of his favorite letter, the 33d in the glagolitic alphabet I believe it was. He also said of this: a good object is always a missing object. OK, not if the object is a cork screw and You want to open a bottle of wine, but you get the idea. It was a good conference, with some good stories. Let’s look forward to the next one.

september 29, 2008   No Comments

ATypI#10 More giants

Akira Kobayashi replaced Erik Spiekermann, after Roger Black replaced Robert Bringhurst.

Akira tells us about his collaborations with two of the giants, or Gods as he refers to them, of typography, Hermann Zapf and Adrian Frutiger

His first example is Optima, initially done for the photo type setting technique. Certain changes were made just to optimize the font to the current technology. There was still no proper italic, it was simply a slanted version Zapf made mechanically in a few hours. No divine type God technique there.

When Akira asked Hermann Zapf for a new italic Zapf said You should draw the optima italic. ”The god has no ideas” thought a freaked Akira, and drew three versions of which Zapf chose one.

Once Zapf realized how ridiculously simple digital type design is today he started to drop in at Linotype 8.30 every morning, giving suggestions for every letter.

The other giant, god, legend, etc, is Frutiger.

On one of Akiras visits to Frutiger in his Frutigerized village (every sign, every timetable…) they discuss one of his novaficated typefaces. The W, doesnt it look better without the serifs? suggested Akira. Yes said the God-Legend-Giant-Genius.

The god admits his mistakes Akira thought, and including Zapf here, concludes They are not Gods after all as they accept criticism and are curious of what other think.

Well, Amen to that!

september 22, 2008   2 Comments

ATypI#7 Paul Beaujon & pals

The friday have so far consisted of men.  Jerry Kelly, John Downer and Nick Shinn, introducing a greek unicase. Finally! as Swedish comedian Gert Fylking cries out every time the Nobel prize winner in litterature is announced.

How refreshing then, with some gender awareness (and besides, Tagir Safayevs Discovering the Cyrillic letterforms of Cheltenham through the century was completely in russian) in Susanne Dechants 50 women typographers in 50 years of ATypi.

Where are the women? What has she been told?

– there are hardly women in type

– those who do mainly produce unserious fonts

– if they work on type they don’t like it because of its demand on technical skills

Blablabla

& Cetera.

It is an appropriate tribute to the women in our business – Women has always worked in typography, primarily behind the scenes… to make men look good, as Linnea Lundquist puts it in correspondence with Susanne, who in her lecture keeps her focus on the type world. The problem is obviously a much bigger, broader and a structural one and in no way exclusive to this particular sphere.

Thankfully Susanne isn’t making a point of women being more sensitive, designs cuddly type and loves cats. Rather straight forward she takes us from the early pioneers up til the current crop of Reading graduates.

Among the early pioneers are Gudrun Zapf von Hesse, Rosemary Sassoon and the nameless office girls. This has been raised on Typophile by Bill Troop as well, in the thread about Carol Twombly. But how to find and identify one of these type office girls?

Margaret Calvert designed the road sign typeface Transport together with Jock Kinneir. It was, in fact mainly her doing the design, but it is usually thought Kinneir designed it and Calvert was a mere assistant. It’s also reflected in many collaborations between men and women that the name of the man is always written before that of the woman. Or so Susanne claims. And the structural theory would agree.

Other mentioned along the way: Nicolete Gray (Letters on buildings), Freda Sack, Veronika Elsner, Fiona Ross, Patrica Saunders and Carol Twombly – would have been coronated the queen of type, but jumped ship.

For those of You who lurk at type forums you’ll be well aware of more type persons who happen to be female,that have emerged the last decade. Stand up and be counted: Tiffany Wardle, Shelley Gruendler, Dyana Weissmann, Zara Evans, Andrea Tinnes, Sibylle Hagmann, Verena Gerlach, Veronika Burian, Laura Meseguer, Elena Albertoni, Yvonne Diedrich, Nicole Dotin, Nicolien van den Keur, Christina Bee, Eva Masoura, Vera Estefieva and Seonil Yun.

I have of course missed a lot.

Eventually Susanne coronates Zuzana Licko as the uncrowned queen of type. Not my cup. But as a white, middle class, male designer I think I should shut up for once.

Rosemarie Tissis Sinaloa. Susanne calls it the unbeatable cheesy font

september 19, 2008   4 Comments

ATypI#5 the Poster Sessions

Typographic researcher Ann Bessemans in action

–––––

David Foster Wallace [RIP] is no match for me. As someone who sleuthes around reference libraries and antique book stores, searching for that book which was referenced in that book which was referenced in an limited edition typophile chap book which I found in an essay by Harry Carter (which was found in a foot note… You already got the idea!) I get excited by the idea of being a small potato next to the typographic researchers who dive even further into the black and see my efforts as just another day at work.

Introduced by Gerry Leonidas, he muses over the potential problems of how researchers are approaching and defining research; How do we justify why we use stuff from other fields? Is it research based practise or practised based research? And then, as this was also referred to as Poster sessions, the researchers are presenting their projects with a poster and are given a few minutes to present themselves and their project, in a sort of extended Pecha Kucha way. A refreshing change and for the focus challenged attendees it’s very easy to follow.

Poster sessionesque presentation techniques could also be a way to trim future presentations as they don’t necessarily gain from being stretched to 40–50 minutes.

september 18, 2008   1 Comment

Simon de Colines och mördarkaninerna

Simon de Colines var kanske 1500-talets främsta tryckare, samtida med Antoine Augereau (som Claude Garamont lär ha varit lärling åt). Liksom många andra män som ville komma opp sig tog han genvägen och gifte sig med en boktryckaränka (i detta fall Henri Estiennes) och tog över verksamheten.

Som andra tryckare använde han sig av boktryckardeviser och en slags sirlig prototyp till logotyp. Gärna utnyttjades djur av olika slag möjligen med dess mytologiska kvaliteter i åtanke. Vad de Colines kan ha ansett att kaniner drogs med för associationer förtäljer inte historien.

En sak som slår mig när jag bläddrar i Fred Schreibers Simon de Colines. An Annotated Catalogue of 230 Examples of His Press, 1520–1546 (varifrån samtliga bilder i detta inlägg är hämtade ifrån) är att de flesta av oss som lever idag vet hur vilda djur ser ut. Vi har sett dem på zoo eller på tv. På Simon de Colines tid var visningarna betydligt färre och illustratörer fick förlita sig på muntliga beskrivningar av de bestar från främmande land som sjöfarare sett. Samma typer förresten som fabulerade ihop olika sjömonster åt kartritare (se till exempel Carta Marina från 1539).  I svenska riksvapnets olika inkarnationer har lejonen ibland sett ut som sorgsna grisar i peruk. Eller så går anletsdragen och anatomin snarare åt en människa i maskeraddräkt.

Om man tar en titt på det här tjusiga omslaget till Charles Estiennes Naturae adverbiorum, in gratiam rudium adhuc puerorum excogitatae, interiecta exemplorum & vocabulorum interpretatione som Simon de Colines tryckte 1537:

Så ta en extra till på filurerna där nere som håller i skölden med Simon de Colines initialer:

Vilka är de? Vad är de? Kan det vara fladdermusgriskultingar? Att de Colines, som var verksam i Paris rimligen borde veta hur riktiga kaniner såg ut kan man mer än anta, för redan 1521 (från Boethius Arithmeticaduobus discreta libris) återfanns de här krabaterna:

Möjligen kan man ana någon sorts urartning. En slags illustratörernas visklek men utförd i vindtunnel. Följande år dyker en möjlig övergångsform upp, från Aristoteles In hoc libro contenta, tryckt 1522 (notera den bedrövade minstingen i nedre vänstra hörnet):

Fortfarande närmare kaniner, men ändå. Det är något med öronen som börjar dra åt ekorre. Ja, jag vet ärligt talat inte.

augusti 29, 2008   No Comments

Hushållsligaturer

Se! Ett par saker vi har i kylskåp och skafferi.

Till vänster dijonsenap, med en skenbart lantligt rustik typografi. Möjligen baserad på en äldre, handtextad etikett. Nu ligger den uppstädad och vektoriserad i eps-format dans un mac hos någon fransos. Även om bilden är grynig, lägg gärna märke till AR-ligaturen i Moutarde. Idag använder vi oss sällan av ligaturer av dekorativa eller platsekonomiska skäl. De utnyttjades oftare av prototypograferna; skyltmålarnas och stenhuggarnas sätt att trolla lite med knäna och få ihop en snygg rad. Idag utnyttjar vi dem för att undvika onödiga farthinder som när droppformer och prickar krockar, och så smälter vi ihop dem för att minska friktionen i läsningen.

Vårt bruk av ligaturer hänger med sen den carolingiska minuskeln och flera av de vi idag skulle kalla avarter överlevde en bra bit in i renässansen.  Från den perioden skakade till exempel Matthew Carter fram sin  Mantinia, som sägs vara baserad på inskriptioner av Andrea Mantegna, renässanskonstnären som, i egenskap av att vara just renässanskonstnär, avsåg återuppväcka antikens kulturarv. Och där ingick de monumentala inskriptionerna som bland annat återfinns vid foten av Trajanuskolonnen.  Nu är de här oerhört flotta, både kolonnens inskription och Carters Mantinia. Söker man bokstavsformer som vibrerar lite mer går det bra att gräva vidare i samma period.

Typography Papers 6 skriver Paul Stiff om Brunelleschis gravskrift och skyltmålning i 1400-talets Florens. Där reproduceras den här bilden, från Dario Covis Lettering in fifteenth century Florentine painting, 1964.

Det rör sig om en detalj ur Neri di Biccis fresk från 1455, där San Giovanni Gualberto, Skogsmulles skyddshelgon, håller upp den här boken.

Titta på bokstäverna! De flyter liksom mellan stilarna. E liknar mer ett ε utom när den bildar ligatur med T. Covi själv kan inte avgöra om man ska kalla di Biccis textning för Frakturifierade latinska versaler eller Latinifierade frakturmajuskler.

Kanske ser ni parallellen till Ben Shahn, både tematiskt och typografiskt (favorit i repris):

Ska man hitta något liknande i Sverige så är det bara att bege sig till kyrkogårdar och kyrkor. Vid Vadstena kloster hittade jag några gravstenar från 1600-talet med ett par varianter:

Det roliga med senapsetiketten är att ligaturen i sitt sammanhang, trots den udda kombinationen väl motsvarar våra numera så stränga krav på friktionsfri läsning.

Så ta då en titt på saltpaketet. Det är för finsmakaren, den något snobbiga saltaren ety det är flingsalt. Typsnittet är Bembo, ett typsnitt som i digital dräkt dras med oförtjänt gott rykte (numera finns en omritad version, Bembo book som inte är fullt så mesig). Möjligen går den an i den här storleken. Men kolla ordet saltflingor. Det går att parkera en buss mellan f och l. Här drar jag mig till minnes arty, konstprogrammet på SVT. Titeln sattes i en tjusig displayversion av Times (möjligen tillskärpt av Jonas Böttiger).

Det ser ju jätte, jättebra ut såhär. Och Times är aldrig fel kanske några som lärt sig att så är fallet vill påpeka. Men på en tv-skärm i mindre grader – not so much.

Pricken över f-i:et är när Grafik: Stefania Malmsten i all sin utfrätta grumlighet dyker upp i eftertexterna dessutom missar fi-ligaturen. Arty.

juli 9, 2008   5 Comments

Litteraturfestival/en

I gårdagens DN gick följande evenemangslogotyper att beskåda.

Hur löd instruktionen från designern?

För att kommunicera på ett konsekvent sätt har följande regler satts:

Form på pratbubbla: Valfri
Typsnitt i pratbubbla: Valfri
Färg på pratbubbla: Typ lila
Namn på festival: Litteraturfestivalen och vänsterställt om det får plats och om du i bestämd form menar just vår festival, Litteraturfestival och centrerad typografi om du vill klämma in något mer nedanför, och om du är glad över att det är en festival mera allmänt.
Var snäll och håll er till följande riktlinjer. Schysstarå!

Eller så rör det sig om två helt olika litteraturfestivaler som genom en gudomlig slump pågår samtidigt och till råga på allt hamnat bredvid varandra i DN.

juli 2, 2008   3 Comments