Random header image... Refresh for more!

Category — Epigrafi

Det händer den bäste

Nu är vi åter från Södra BB med vår son. Pojkar som föds på Södra BB får oftast heta Sigge eller Viggo, men vår lilla kille ska heta Odd.

Som nyblivna föräldrar har vi läst en massa böcker. Jag har läst pappaböcker. Olidliga machopappaböcker och böcker som ondgör sig över machopappaböcker på ett likaledes olidligt självgott sätt. Ändå klämmer samtliga in ett och annat av värde mellan varven.

Nu senast fick vi låna en bok som tar sitt perspektiv från en annan vinkel; Ett litet barns dagbok av Daniel L Stern. Omslag och typografi är av ingen mindre än Johan Ström, upphovsman till utmärkta Indigo. Detta går att läsa på bokens tryckortssida. Men ojdå. Ajdå.

Det händer den bäste.

december 9, 2008   8 Comments

ATypI#13 Contextual, Conclusions, aftermath

Today’s my birthday (36 fanfares if you please) and I got cake and presents in bed. Bengt Jangfelts latest book about Маяко́вский was one and this of course brings me back to the conference,  whose nearest underground station was the Mayakovskaja, adorned with a strong graphical portrait of the poet.

The last time I set foot in Russia was in 1989, in Moscow. I traded  cigarettes for fake medals and some nifty fitting uniforms. This time around the cigarettes were ridiculously cheap and perhaps the arrogance of my youthful wheelings and dealings came back and bit me in the ass.

So, time to sum up the parts and make an evaluation.

There were no photos taken the last day for obvious reasons (but do check out flickr sets here and here, Oleg Koshelets and Daria Dombrovskayas Russian blog and Yves Peters Fontfeeds).

I very much enjoyed Eben Sorkins talk on contextual ligatures, and I found we shared a common inspiration. He had used a quote by Gerrit Noordzij that he thought revealing and summed up a lot of his ideas. So is our admiration for Gerrit what unites us? No. You see Eben contacted him to make sure he had understood him correctly – and he hadn’t. This is the creative short-cut, the genius of every day sloppiness – the Misunderstanding. Some of my best ideas have come through simply not listening properly, trying to read signs from a distance pretending to have elflike eyesight, losing focus, misinterpreting. Once I realize how far off I was, that other association is already at work, like a conceptual cancer. Anyway, his research and occasional postings at Typophile on the subject had made me interested. He was also really nice in person during the party the night before, with a cosmic cherubic coolness accepting my deranged ramblings on Mardersteigs Zeno.

It has to be said: The arrangement was really OK, in regards to the program. Good speakers, although Adam Twardochs contributions to the type tech sessions was uncharacteristically unfocused and unrehearsed. I say this because he’s usually really good. It felt a bit like FontLab fillers. I sat and listened to Frank Blokland on the latest updates on DTL Fontmaster. We were about 20 persons attending, quite possibly – me excluded – the FontMaster user group in its entirety.

The book shop was of absolutely no interest unless you read cyrillic. Some books on latin/cyrillic design relations/conventions would have been nice, but no. As a complement to a bigger and better shop like Morris it would have been OK, but this was just lazy, considering they weren’t even asked to set up shop this year.

The food left a lot to be desired. Not least if You were a vegetarian. The goody bag was as I’ve stated previously, weak (Yves agrees), I heard someone say Fontshop got stuff stopped in customs which of course is sad if it’s true. A Linotype matrix and some more american contributions would have been welcome, whatever leftovers from TypeCon would have been cool with me.

The last two days there’s been a disturbance in the ATypI list regarding Russia, and the wildly misunderstood concept of democracy resulting in some of the weirdest posts ever. Among the highlights (far from the most paranoid ramblings) was the one example saying Russia is more democratic than most european democracies, because you can bring your dog unleashed in the underground. Honestly. If that proves anything, a more sober reflection would probably be that it proves the opposite. Having your dog on a leash is done out of concern for your fellow man. but there you go. I would never say that countries have the governments they deserve. That’s one thing European history of the last 100 years should have taught us.

Obviously, it’s easy to be mature about matters like these since I’m not the one to peek an extra time in my miso soup for polonium the next time i pick up sushi.

To wrap this up, in possibly my last post in English for a long while: So it wasn’t perfect. I got robbed. So what! Key note speaker Oleg Genisaretskiy said he much regretted the disappearance of his favorite letter, the 33d in the glagolitic alphabet I believe it was. He also said of this: a good object is always a missing object. OK, not if the object is a cork screw and You want to open a bottle of wine, but you get the idea. It was a good conference, with some good stories. Let’s look forward to the next one.

september 29, 2008   No Comments

ATypI#5 the Poster Sessions

Typographic researcher Ann Bessemans in action


David Foster Wallace [RIP] is no match for me. As someone who sleuthes around reference libraries and antique book stores, searching for that book which was referenced in that book which was referenced in an limited edition typophile chap book which I found in an essay by Harry Carter (which was found in a foot note… You already got the idea!) I get excited by the idea of being a small potato next to the typographic researchers who dive even further into the black and see my efforts as just another day at work.

Introduced by Gerry Leonidas, he muses over the potential problems of how researchers are approaching and defining research; How do we justify why we use stuff from other fields? Is it research based practise or practised based research? And then, as this was also referred to as Poster sessions, the researchers are presenting their projects with a poster and are given a few minutes to present themselves and their project, in a sort of extended Pecha Kucha way. A refreshing change and for the focus challenged attendees it’s very easy to follow.

Poster sessionesque presentation techniques could also be a way to trim future presentations as they don’t necessarily gain from being stretched to 40–50 minutes.

september 18, 2008   1 Comment

Simon de Colines och mördarkaninerna

Simon de Colines var kanske 1500-talets främsta tryckare, samtida med Antoine Augereau (som Claude Garamont lär ha varit lärling åt). Liksom många andra män som ville komma opp sig tog han genvägen och gifte sig med en boktryckaränka (i detta fall Henri Estiennes) och tog över verksamheten.

Som andra tryckare använde han sig av boktryckardeviser och en slags sirlig prototyp till logotyp. Gärna utnyttjades djur av olika slag möjligen med dess mytologiska kvaliteter i åtanke. Vad de Colines kan ha ansett att kaniner drogs med för associationer förtäljer inte historien.

En sak som slår mig när jag bläddrar i Fred Schreibers Simon de Colines. An Annotated Catalogue of 230 Examples of His Press, 1520–1546 (varifrån samtliga bilder i detta inlägg är hämtade ifrån) är att de flesta av oss som lever idag vet hur vilda djur ser ut. Vi har sett dem på zoo eller på tv. På Simon de Colines tid var visningarna betydligt färre och illustratörer fick förlita sig på muntliga beskrivningar av de bestar från främmande land som sjöfarare sett. Samma typer förresten som fabulerade ihop olika sjömonster åt kartritare (se till exempel Carta Marina från 1539).  I svenska riksvapnets olika inkarnationer har lejonen ibland sett ut som sorgsna grisar i peruk. Eller så går anletsdragen och anatomin snarare åt en människa i maskeraddräkt.

Om man tar en titt på det här tjusiga omslaget till Charles Estiennes Naturae adverbiorum, in gratiam rudium adhuc puerorum excogitatae, interiecta exemplorum & vocabulorum interpretatione som Simon de Colines tryckte 1537:

Så ta en extra till på filurerna där nere som håller i skölden med Simon de Colines initialer:

Vilka är de? Vad är de? Kan det vara fladdermusgriskultingar? Att de Colines, som var verksam i Paris rimligen borde veta hur riktiga kaniner såg ut kan man mer än anta, för redan 1521 (från Boethius Arithmeticaduobus discreta libris) återfanns de här krabaterna:

Möjligen kan man ana någon sorts urartning. En slags illustratörernas visklek men utförd i vindtunnel. Följande år dyker en möjlig övergångsform upp, från Aristoteles In hoc libro contenta, tryckt 1522 (notera den bedrövade minstingen i nedre vänstra hörnet):

Fortfarande närmare kaniner, men ändå. Det är något med öronen som börjar dra åt ekorre. Ja, jag vet ärligt talat inte.

augusti 29, 2008   No Comments


Se! Ett par saker vi har i kylskåp och skafferi.

Till vänster dijonsenap, med en skenbart lantligt rustik typografi. Möjligen baserad på en äldre, handtextad etikett. Nu ligger den uppstädad och vektoriserad i eps-format dans un mac hos någon fransos. Även om bilden är grynig, lägg gärna märke till AR-ligaturen i Moutarde. Idag använder vi oss sällan av ligaturer av dekorativa eller platsekonomiska skäl. De utnyttjades oftare av prototypograferna; skyltmålarnas och stenhuggarnas sätt att trolla lite med knäna och få ihop en snygg rad. Idag utnyttjar vi dem för att undvika onödiga farthinder som när droppformer och prickar krockar, och så smälter vi ihop dem för att minska friktionen i läsningen.

Vårt bruk av ligaturer hänger med sen den carolingiska minuskeln och flera av de vi idag skulle kalla avarter överlevde en bra bit in i renässansen.  Från den perioden skakade till exempel Matthew Carter fram sin  Mantinia, som sägs vara baserad på inskriptioner av Andrea Mantegna, renässanskonstnären som, i egenskap av att vara just renässanskonstnär, avsåg återuppväcka antikens kulturarv. Och där ingick de monumentala inskriptionerna som bland annat återfinns vid foten av Trajanuskolonnen.  Nu är de här oerhört flotta, både kolonnens inskription och Carters Mantinia. Söker man bokstavsformer som vibrerar lite mer går det bra att gräva vidare i samma period.

Typography Papers 6 skriver Paul Stiff om Brunelleschis gravskrift och skyltmålning i 1400-talets Florens. Där reproduceras den här bilden, från Dario Covis Lettering in fifteenth century Florentine painting, 1964.

Det rör sig om en detalj ur Neri di Biccis fresk från 1455, där San Giovanni Gualberto, Skogsmulles skyddshelgon, håller upp den här boken.

Titta på bokstäverna! De flyter liksom mellan stilarna. E liknar mer ett ε utom när den bildar ligatur med T. Covi själv kan inte avgöra om man ska kalla di Biccis textning för Frakturifierade latinska versaler eller Latinifierade frakturmajuskler.

Kanske ser ni parallellen till Ben Shahn, både tematiskt och typografiskt (favorit i repris):

Ska man hitta något liknande i Sverige så är det bara att bege sig till kyrkogårdar och kyrkor. Vid Vadstena kloster hittade jag några gravstenar från 1600-talet med ett par varianter:

Det roliga med senapsetiketten är att ligaturen i sitt sammanhang, trots den udda kombinationen väl motsvarar våra numera så stränga krav på friktionsfri läsning.

Så ta då en titt på saltpaketet. Det är för finsmakaren, den något snobbiga saltaren ety det är flingsalt. Typsnittet är Bembo, ett typsnitt som i digital dräkt dras med oförtjänt gott rykte (numera finns en omritad version, Bembo book som inte är fullt så mesig). Möjligen går den an i den här storleken. Men kolla ordet saltflingor. Det går att parkera en buss mellan f och l. Här drar jag mig till minnes arty, konstprogrammet på SVT. Titeln sattes i en tjusig displayversion av Times (möjligen tillskärpt av Jonas Böttiger).

Det ser ju jätte, jättebra ut såhär. Och Times är aldrig fel kanske några som lärt sig att så är fallet vill påpeka. Men på en tv-skärm i mindre grader – not so much.

Pricken över f-i:et är när Grafik: Stefania Malmsten i all sin utfrätta grumlighet dyker upp i eftertexterna dessutom missar fi-ligaturen. Arty.

juli 9, 2008   5 Comments