TYPOGRAFI, GRAFISK DESIGN & CETERA
Random header image... Refresh for more!

Category — fotografi

Framtidens förfall

sn200949

Framtiden var bättre förr sägs det. I synnerhet på 50- och 60-talen med en ohämmad expansion åt alla håll. Ryggradar skulle rätas och Folkhem skulle byggas, rymden erövras. Efter månen skulle andra planeter besökas, koloniseras och så småningom besökas i charterpaketering. Rymd-turism. Fu-turism.

sn200950

Samtiden innehåller också ett uns futurism. I kristider går det i tidningar som Dagens industri tretton på dussinet prominenta talesmän som bara måste få säga att denna kris är bra för att det ger öppningar för nya affärsmöjligheter. Ety så måste man tycka, annars anses man vara en loser.

sn200952

Futuristerna på sin tid går att, om nyansfattigheten tillåts, ideologiskt och geografiskt placeras som följer: Italienska futurister var fascister, ryska var kommunister. De italienska vurmade för maskiner, höga hastigheter och krig, som de såg som ett renande stålbad. Just det uttrycket använder kläddesigner Johan Lindeberg i sitt sommarprat om krisen. Ut med det veka, ineffektiva. Låt krisen härda folket. Om de inte har bröd, kan de ju äta kakor. Han avhöll sig från att kräva bredare cat-walks för att ge modellerna mer lebensraum, men det hade ju varit ett fräckt förslag det med. Framförallt vill man ju inte verka vara en loser.

sn200959

En sak med framtiden förr, var att det tidlösa var så väldigt tidlöst. Helvetica var neutralt och därmed tidlöst. Det 30 år äldre typsnittet Futura (1927) var extremt tidlöst. Eller snarare: det var till och med lite i framkant, tidlöst med en touch av framtid, därför extra modernt. Idag tycker främst arkitekter att det är ett tidlöst typsnitt, men deras gyllene era som en formens samhällsbärande statsmän sammanföll väl med 50- och 60-talet. Så när vi säger att något, som en myranstol till exempel, är tidlös menar vi då att den ser ut att vara gjord på 50-talet? För den ser ju inte ut att vara gjord idag. Men samtiden är förstås inte tidlös, den är flyktig.

sn200954

Ingen märker att marknaden erbjudit rätt sopiga Futura-versioner i digital dräkt. Vad säger man om det? Tidlösheten var bättre förr.

sn200957

Om du likt bebin åkt ut med badvattnet i de krängande vågor som ett renande stålbad kan resultera i erbjuds fattigsemester i en piffigare förpackning. Kalla det för Hemester. Eller Swe-mester. Res kortare. Med bil. Dit du kommer på en tank, eller enkel biljett med lokaltrafiken. Själv begav jag mig till byggarbetet vid Liljeholmen och förevigade de fallna ljusskyltarna, som var satta i Futura. Ett slags fu-turism på hemestern.

sn200953

juli 27, 2009   8 Comments

Typografism & Typographica

På fredagen fick Stockholms typografi-aficionados finbesök; Stephen Coles (FontShop San Fransisco, där han även skriver i the Font Feed & Typographica) anlände från TypoBerlin via Köpenhamn och Malmö.

Tillsammans med Göran Söderström och Stefan Hattenbach intog vi lunch på Lao-Wai där vi satt och jämförde iPhone apps, lite som i Fucking Åmål. (Varje gång jag gör såna saker gör jag den liknelsen innan någon annan hinner).

Bilderna tagna med  Takayuki Fukats QuadCamera-app.

img_0091

img_0092

maj 29, 2009   6 Comments

ATypI#5 the Poster Sessions

Typographic researcher Ann Bessemans in action

–––––

David Foster Wallace [RIP] is no match for me. As someone who sleuthes around reference libraries and antique book stores, searching for that book which was referenced in that book which was referenced in an limited edition typophile chap book which I found in an essay by Harry Carter (which was found in a foot note… You already got the idea!) I get excited by the idea of being a small potato next to the typographic researchers who dive even further into the black and see my efforts as just another day at work.

Introduced by Gerry Leonidas, he muses over the potential problems of how researchers are approaching and defining research; How do we justify why we use stuff from other fields? Is it research based practise or practised based research? And then, as this was also referred to as Poster sessions, the researchers are presenting their projects with a poster and are given a few minutes to present themselves and their project, in a sort of extended Pecha Kucha way. A refreshing change and for the focus challenged attendees it’s very easy to follow.

Poster sessionesque presentation techniques could also be a way to trim future presentations as they don’t necessarily gain from being stretched to 40–50 minutes.

september 18, 2008   1 Comment

Simon de Colines och mördarkaninerna

Simon de Colines var kanske 1500-talets främsta tryckare, samtida med Antoine Augereau (som Claude Garamont lär ha varit lärling åt). Liksom många andra män som ville komma opp sig tog han genvägen och gifte sig med en boktryckaränka (i detta fall Henri Estiennes) och tog över verksamheten.

Som andra tryckare använde han sig av boktryckardeviser och en slags sirlig prototyp till logotyp. Gärna utnyttjades djur av olika slag möjligen med dess mytologiska kvaliteter i åtanke. Vad de Colines kan ha ansett att kaniner drogs med för associationer förtäljer inte historien.

En sak som slår mig när jag bläddrar i Fred Schreibers Simon de Colines. An Annotated Catalogue of 230 Examples of His Press, 1520–1546 (varifrån samtliga bilder i detta inlägg är hämtade ifrån) är att de flesta av oss som lever idag vet hur vilda djur ser ut. Vi har sett dem på zoo eller på tv. På Simon de Colines tid var visningarna betydligt färre och illustratörer fick förlita sig på muntliga beskrivningar av de bestar från främmande land som sjöfarare sett. Samma typer förresten som fabulerade ihop olika sjömonster åt kartritare (se till exempel Carta Marina från 1539).  I svenska riksvapnets olika inkarnationer har lejonen ibland sett ut som sorgsna grisar i peruk. Eller så går anletsdragen och anatomin snarare åt en människa i maskeraddräkt.

Om man tar en titt på det här tjusiga omslaget till Charles Estiennes Naturae adverbiorum, in gratiam rudium adhuc puerorum excogitatae, interiecta exemplorum & vocabulorum interpretatione som Simon de Colines tryckte 1537:

Så ta en extra till på filurerna där nere som håller i skölden med Simon de Colines initialer:

Vilka är de? Vad är de? Kan det vara fladdermusgriskultingar? Att de Colines, som var verksam i Paris rimligen borde veta hur riktiga kaniner såg ut kan man mer än anta, för redan 1521 (från Boethius Arithmeticaduobus discreta libris) återfanns de här krabaterna:

Möjligen kan man ana någon sorts urartning. En slags illustratörernas visklek men utförd i vindtunnel. Följande år dyker en möjlig övergångsform upp, från Aristoteles In hoc libro contenta, tryckt 1522 (notera den bedrövade minstingen i nedre vänstra hörnet):

Fortfarande närmare kaniner, men ändå. Det är något med öronen som börjar dra åt ekorre. Ja, jag vet ärligt talat inte.

augusti 29, 2008   No Comments

Världens sämsta fotograf

Vertigomannen är enligt egen utsago världens sämsta affärsman. Nu tar han sina bilder själv, annars hade jag kunnat bistå – världens sämsta fotograf.

Många grafiska formgivare är väldigt roade av foto. Några har fina kameror och de fotar och de fotar. Ibland fotar de ihop till en hel utställning. Detta är nu inte mitt fall.

Är osäker på hur jag någonstans landade i denna bottenposition i denna den enklaste av fjantiga konstarter – fotokonsten. Det finns förstås flera saker som konspirerar, inte minst blottlades väl en av delarna i slutet av förra meningen – min totala ringaktning för mediet.

Då min väg mot formgivningen egentligen har fyllt en slags minsta motståndets lag, så har jag på vägen gladeligen sakat ett antal betydligt mer krävande – av koncentration, av intellekt – möjliga karriärval.

Nu är det förstås fjuttigt att kokettera med tillkortakommanden. Jag vet mycket väl att är man bra på något, som till exempel David Beckham är på frisparkar, så måste man förvalta detta pund. Visst kan man träna andra sidor också, men är du bra på en sak – se till att bli ännu bättre på just den saken.

Och i fotografi har jag fått fler chanser än de flesta. Otaliga timmar i mörkerrum gav mest upphov till fantasier av annan art.

Det var någonting med att lära sig en teknik till (och detta om vi utgår från att med en vanlig penna skriva och rita de mest rudimentära saker också är en teknik). Det tog stopp, det ville sig inte.

Indie-estetiken borde ha passat mig bra av naturliga skäl. Barockt omständiga kompositioner tagna med evighetslånga slutartider var konstens motsvarighet till Yngwie Malmsteen och lika lätta att avfärda. Och var det ens konst? Jag fann stöd i Ulf Lindes essä Om fotografiet, där han ifrågasätter fotots egentliga konstnärliga värde.

Skulle det vara något skulle det vara dokumentärt, skjutet från höften, att fånga stunden, ögonblicket. Det tekniskt bristfälliga skulle vara en del av charmen. Lite som turistfoton? Ja, fast ändå inte. Så kom jag fram till den punkt i livet när det skulle byggas hålkameror. Det här skulle bli min grej, värsta lo-fin. Hur misslyckas man här? Tyvärr misslyckades jag även där. Kunde lika gärna befunnit mig på botten av en brunn.

Nå, förutom att vara världens sämsta fotograf är jag dessutom den mest långsamma och ineffektiva fotografen, men jag antar att de hör ihop. En mörk novemberkväll drev något slags nyck mig att limma såna där gratulationskortsögon på alla möjliga saker jag kom över – stubbar, elskåp, fontäner. Jag kallade bilderna Stilleben, för jag såg att det var precis vad de var i ordets egentliga mening. Stilla liv, frusna, förvånade över den plötsliga Frankensteinska uppväckningen, kanske förtvivlade – det var isigt och ruskigt kallt minns jag. Fyra år efter att bilderna som illustrerar det här inlägget togs skickade jag dem på bedömning.

För att en fotokonstnär av min kaliber ska komma till skott krävdes det i detta fall en tävling, Creatives behind the lens, avsedd att locka sk kreativa människor i hela världen att skicka in sina bilder. Det arrangerades av Corbis, en av världens största bildbyråer, grundat av Bill Gates, som dock inte bidrog till prissumman.

Dessutom skulle det ställas ut på European design awards som detta år försiggick på Södra teatern i Stockholm.

Detta år kvalade jag in till finalen med hela två bilder som en av endast två svenskar. Detta var oerhört imponerande fick jag förstå av representanter från medarrangerande Scanpix. Själv var jag osäker på vad jag egentligen åstadkommit och om jag nu uppnått statusen ’missförstådd konstnär’ i den för mig mest positiva meningen – medioker men klassad som mästerlig. Skulle jag starta bloggen fotografism?

Vann jag finalen? Såklart inte. Vad begär ni av världens sämsta fotograf egentligen?

Jag bör kanske nämna att det nuförtiden händer att jag går på en fotoutställning och tycker den är bra, riktigt bra, utan att veta exakt varför. Och vet jag inte varför antar jag att det måste vara konst.

juli 14, 2008   2 Comments