TYPOGRAFI, GRAFISK DESIGN & CETERA
Random header image... Refresh for more!

Det här är inte en typografidebatt

I samband med publiceringen av essän ”Mardrömmar om typografins förfall” i Svenska tecknares tidskrift Tecknaren blev jag erbjuden, som sittande på de anklagades bänk, att komma med en replik mot ett symboliskt debattextarvode. Chefredaktören försökte släta över mina invändningar att den överhuvud taget släppts igenom (faktakoll etc. Old school-hantering av sånt man avser publicera) med att beskriva essän som hur den i en perfekt värld kanske kunde ha varit:

Just den här essän spårar en hållning i typografins historia och samtid som artikelförfattarna anser sig se och vill diskutera. Jag läser det inte som att texten anklagar människor för att driva någon uttalad och konkret organiserad kampanj som har med vinning att göra, utan att ordet kampanj används i bemärkelsen ställningstagande, åsiktsdrivande, en hållning i debatten som innehas av flera. Så har jag uppfattat att de som har läst texten i tidningens produktionsprocess har tolkat det.

Kanske kan man uppfatta att andra tolkar det så. Inte minst om en av essäförfattarna själv sitter i redaktionen. Lika lätt, om inte lättare är att tolka texten precis tvärtom. Att namnge tre personer och skriva att de bedriver kampanj går, rätt friktionsfritt faktiskt, att tolka som att det är just det de menar. Men Svenska tecknare har förstått den moderna existensberättigande klickonomin såpass väl att de gärna vill ha en ”debatt”, för på så vis legitimeras vad som helst om det föder en ”diskussion”. Om själva grundpremissen visar sig vila på en en bädd av kvicksand? Korrigera, pudla, uppdatera? Nej, erbjud en replik. Kanske uppstår lite viralt snurr så ett par prenumeranter till håvas in. En smartare person än jag hade givetvis inte nappat på detta maggotbete.

Jag slussades vidare till några som läste min replik. De hade några kommentarer först. Den skulle inte publiceras om jag inte hyfsade till den. För raljerande (de skulle ha läst de första utkasten!), för intern (ingen fattar Illuminati- och Iaspis-referenser) tonaliteten, &c:

Det viktigaste för att vi ska publicera ytterligare debattsvar är att diskussionen/debatten ska drivas framåt, alltså inte bara vara nedslag och respons på befintlig text. Lars text var högst tveksam i det avseendet, det är vi medvetna om, men vi kan inte lägga upp fler texter som följer samma mönster. Det gynnar inte debatten såsom vi vill driva den. Så vi ser gärna en kombination av respons på essän och ett resonemang kring ditt eget perspektiv.
 Jag svarade:
Jag har fått möjlighet att ge en replik på en essä i din tidning, där jag citeras på ett insinuativt och  intellektuellt ohederligt vis, detta rätt representativt för texten som helhet. Nu har jag tagit mig tiden och omsorgen att skriva repliken. Jag bidrar gärna i en diskussion/debatt om typografi, men har hittills inte sett till någon sådan. Att beskriva det som nu pågår för en typografidebatt är att sminka en gris väl hårt.
Att ni nu har högre ambitioner med hur ni vill ha en debatt är bra, men det skulle givetvis ha formulerats innan publiceringen av essän. Man kan säga att ni redan lagt ribban under limbolagarnas gränser.
Och här (trumvirvel) är repliken:

 

 

replik_

Som ordförande i Stockholms typografiska gille har jag bjudit in och bjudits in att diskutera typografi, detta tänkt som ett slags ”Goddag” till landets alla typografiintresserade, amatörer som yrkesverksamma. Förvånande kom i ett nummer av Tecknaren svaret: ”Yxskaft”, i form av en essä där jag beskrivs ingå i ett konspiratoriskt triumvirat som bedriver kampanj för privatskolor, lierad som vi är med Krösus, för att använda essäförfattarnas språkbruk. 

Essäförfattarna kryddar dessutom anrättningen med en tillhörande komplott som går att datera ända tillbaka till 1897, och i kampen mot amatör och allmänhet har detta typografi-Illuminati sen dess begråtit ”Det typografiska förfallet”, vilket enligt essäförfattarna är en genom historien ständigt återkommande kliché. ”Ständigt återkommande” exemplifieras i essän av ytterligare citat från 1906 och 1991. Jag antar att de hade minst tjugo bättre och mer sammanhängande citat för att styrka sitt resonemang, men att de helt enkelt inte fick plats. Eller att de spar dem till nästa essä. Eller att de har dem, men att de är hemliga.

Det är rätt många halmstrån det famlas efter för att fläta ihop denna retoriska halmgubbe.

Ett citat hämtas från Erik Oldenburgs krönika Stockholmsutställningen 1897 ur Waldemar Zackrissons Boktryckerikalender, en text som knappast kan anses ingå i någon samtida typografisk litteraturkanon. Oldenburg försöker svara på vad svenska boktryckare vunnit och vad de lärt sig av Stockholmsutställningen där de just ställt ut. Han jämför med andra montrar på mässan och vad de kan lära sig av dessa, och hyser gott hopp om att hitta strategier att vinna utställningens juryns gunst och få allmänheten att uppskatta värdet av gott typografiskt hantverk.

Är det den för sin tids rätt typiska smakfostringsnit som sticker i ögonen som denna och Zackrissons text straffar ut sig? Eller har dessa sen länge döda män haft helt fel, där och då? I själva verket var allt tusen gånger bättre? Eller har de helt fel om man applicerar resonemanget nu? Hade de fel då, fast nu? Essäförfattarna har kanske högst rimliga belägg för detta, men att de helt enkelt inte fick plats. Eller att de spar dem till nästa essä. Eller att de har dem, men att de är hemliga.

Resonemanget är däremot inte väsensskilt från det som förs idag, men istället för allmänhet så brukar föremålet för vår smakfostringsnit vara designköparen (kunden, företaget aka KRÖ$U$, ni vet). Det gäller naturligtvis inte bara det typografiska hantverket. Detta för att vi tycker att vi kan någonting som är värt någonting. Antagligen känner en och annan medlem i Svenska tecknare igen sig, då värdet av ens kunskap emellanåt devalveras och ifrågasätts därför att någon kund anser att vem som helst med en dator kan lösa uppgiften. Att få skäligt betalt för kompetens som krävt år av fördjupning (och en numera icke oansenlig månatlig peng i riktning CSN) får anses vara rimligt. Med fiender som essäförfattarna kan Krösus fundera på vad hen egentligen behöver sådana jobbiga lierade som oss i ondskans axelklaffar till.

I kapitel två av Christer Hellmarks Typografisk handbok från 1991 finner essäförfattarna eldunderstöd för sin tes om det typografiska förfallet där Hellmark skriver att vi har vant oss vid dålig kvalitet förorsakat av ovana användares trevande försök med persondatortekniken. Hellmarks primära invändningar rör det han anser vara bokformgivningens förflackning. Han har alltså inte siktet inställt på dig som krönt din formgivarkarriär med en affisch för Iaspis. Om man inte skippar förbi föregående kapitel finner man honom konstatera under rubriken Goda förutsättningar för kvalitet att tekniken ”satt fantastiska typografiska verktyg i händerna på många kompetenta användare. Det finns bättre förutsättningar för att skapa kvalitetstypografi än på mycket länge – kanske bättre än under hela 1900-talet”.  Also sprach domedagsprofeten Hellmark.

Typografihistorien är inte huggen i sten, inte heller har den tagit slut. Saker händer hela tiden. Men sällan har den varit beroende av ”den andra typografin” för att legitimisera sig. Ur starka motreaktioner, från Bauhaus eller Cranbrook (eller Konstfack? Det återstår att se!), så brukar, när dammet lagt sig, de bästa/intressantaste idéerna överleva och införlivas. Till synes utdöda företeelser dammas av och omvärderas. Inte för inte har boken Printing types, their history, forms, and use av Daniel Berkeley Updike undertiteln a study in survivals. Typografin puttrar vidare.

Som belägg för undertecknads insats som konspiratör lyfts några citat ur min krönika Utanför och innanför boxen för Svenska tecknares tävling Kolla! där jag valde att lyfta fram Magnus Sandells examensarbete. Invändningarna gällde inte enbart att han 2010 gick ut privatskolan Berghs School of Communication , utan också uppskattningen jag kände över att han lagt energi på något så vardagligt som en deklarationsblankett. Något som man – om man har sett sin beskärda del examensarbeten – rimligen kan bedöma som en originell uppgift att åta sig. Då essäförfattarna med gravallvarlig ideologisk darr på tonen försöker lansera dikotomin revir (tror de placerat mig et consortes där) kontra allmänning (vild gissning: där de ser sig själva), undrar förstås jag om omsorg för en till synes otrendig – men för miljoner svenskar viktig – blankett är något som ändå kvalificerar sig som ett gott demokratiskt projekt i allmänningens domäner? Är det essäförfattarna som ska stå till doms över vilka som platsar i allmänningens gemensamhetsmys?

Efter uträttad räfst och rättarting avslutas essän med följande villkor: utbildning måste vara för alla. Om de syftar till alla i hela världen eller alla de ungefär fem procent av de sökande som antogs till Grafisk design & Illustrations kandidatprogram på Konstfack 2014 framgår inte. Detta avsåg säkert essäförfattarna att delge läsekretsen, men det fick helt enkelt inte fick plats. Eller så spar de dem till nästa essä. Eller… Ja. 

Det är viktigt att värna sina ord så att de handlar i det syfte de skickats ut till, skriver essäförfattarna. Well, right back at ya.

0 kommentarer

Inga kommentarer än

Skriv en kommentar.

Kommentera