Nu är det väl revolution på gång? Nä.

När jag cyklar hem ser jag klisterdekaler uppsatta runt om i Årsta. VI BETALAR INTE ER KRIS står det och uppmanar till att demonstrera den första maj. Är det Wall-Enberg med anhang som tröttnat på mig, min flickvän, vårt spädbarn och övriga tärande Årsta-bor och inte vill bidra till den gemensamma kakan? Nej det är Syndikalisterna. När de menar ER så menar de inte de som läser dekalen helt enkelt. Helt oenkelt. För ett år sen, i maj, var jag i Paris. Flyttar vi ytterligare 40 år tillbaka i tiden och alla gamla progg-koftor får något drömskt i blicken. Begreppet ”att stå på barrikaderna” fick här sin fasta form. Studentupproren i Paris 1968 var brutalare, coolare och snyggare än sin svenska motsvarighet. När Stockholms kår ockuperades krävde aldrig Anders Carlberg Fantasin till makten! eller hävdade att  Under gatstenarna ligger en sandstrand! I samband med 40-jubileet ställdes affischerna från när det begav sig ut. (Samtliga bilder kommer från utställningsskatalogen Mai 68 : L’affiche en héritage, intervju på franska med Michel Wlassikoff här) Det man kan fascineras över, som formgivare eller intresserad av kommunikation överhuvudtaget, är vilket drag det är i de här verken. Och frågan är varför – kan man stycka upp sina impulser i

• insikten om omständigheterna – om det var nazisterna som gjort affischerna hade det inte varit lika lattjo
• Tjusningen över att någon orkar trycka upp affischer när det viner gatustenar
• De råa formerna osar autenticitet
• De är, uh, snygga

Det finns ingen återvändo, inte är det särskilt attraktivt att gå bakåt eller att romantisera knappa produktionsomständigheter och andra eländigheter heller, men en känsla av att ha förlorat något på vägen finns. Jag tänker, möjligen naivt, att de som gjorde det här tänkte att hur fan gör vi det här på bästa vis? Såhär! Nurå? Vi kontaktar ett företag som får pröva det mot några fokusgrupper. Tryck! Sätt upp! En organisk relation mellan innehåll och form. Och undan ska det gå. Vad är strategiiiin? Att det kommer upp, går att läsa och ser bra ut. Nästa fråga. En slags immateriell aspekt av budskapet, bortom verket – som inte längre är autonomt, är gesten, hur det levereras. Utvecklingskurvan från 68-designern till dagens är likt den mellan en analog skrivmaskin och Hal i 2001 eller Skynet i Terminator-mytologin för att ta ett senare exempel. (Liknelsen upphör vid att Skynet vill förgöra mänskligheten men ni fattar, va?) Från att inte bara designen utan designern är en integrerad del av budskapet till uppvaknandet, distanserandet, professionaliserandet, redo att infekteras av  managementska. Medveten om sin egen existens, sin roll reflekteras yrvaket: Responderar det där versala tecknet mot värdeorden? Om vi ställer det kursivt signalerar vi inte då att budskapet är mer pro-aktivt? (som aktivt fast pro- det ). I bästa fall är eftertanke förstås bara bra, men vad de här affischerna genomsyrar är förvisso eftertanke men framför allt Viljan att kommunicera. Se mig, för fan.    Till katalogen har färgerna homogeniserats och uppvisas i ett begränsat antal. Antagligen ligger de inte för långt från originalet, men helt säker är jag inte. Oavsett kan man konstatera att det blir inte starkare för att man använder fler färger eller speciellt avancerade effekter. Unspecial Effects som Bob Gill kallar det.   Möjligen är det samma brinnande frustration våra korporativa vänner uttrycker med sina röriga klisterlappar. Då jag för länge sen gett upp tanken på att AFA skulle satsa på mediaträning kanske man kanske sätta hoppet till att Syndikalisterna studerar de här affischerna, kanske synar sina egna arkiv och återkommer med något mer distinkt fan-anammasnyggt, gärna med en touch situationistisk pamflettretorik. Fler design brut-bilder hittar ni bland annat här, här och här.