En text att drapera texten med

foto Åke Jönsson/Scanpix

Ja Tack/Sonja Åkesson

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

Jag fick lära mig att som formgivare var det bra att vara inte bara bild- utan även ordmänniska. Så fyller jag nu dokument med hexameter när ytor ska fyllas ut? Lutar mer åt Lorem ipsum är jag rädd. Grå massa. Grey Matters. Om man ska provsätta typsnitt för att få en känsla för hur densiteten i ordbildningen blir, hur harmonisk eller jämngrå den blir finns redskap som hjälper formgivaren. Vi har nu senast jobbat med Miguel Sousas Adhesiontext. Där använder vi oss av Hamburgerfonts, och alla ord som går att utvinna ur det ordet för att bilda meningar. Var kommer Hamburgerfonts från? En del av svaret går att läsa i boken Helvetica forever, i ett brev från Eduard Hoffmann till Max Miedinger daterad den 6 oktober 1956. De har diskuterat fram och tillbaka hur deras Neue Haas Grotesk ska se ut. Eduard Hoffmann driver på Miedinger att rita en stapel mer så, en rundning mer si. Men nu är det dags för provsättning, och Hoffmann vill se ett ord som går att dra vidare slutsatser av: ”Vår främsta prioritet är ordet ‘Hamburgers’. Det är stilgjuteriernas universella ord som innehåller alla bokstavsvarianter”.

När jag skissade på Berling Nova Sans satte jag strofer av Sonja Åkesson. Första gången jag stötte på henne var på skivan Bakhålls litterära röster. Där läste hon Självbiografi (replik till Ferlinghetti) mot ett släpigt jazz-komp.

Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa

Jag lever ett lugnt liv
i närheten av tunnelbanan.
Jag är svensk.
Jag hade en svensk uppväxt.
Jag läste läkarboken under täcket
och var medlem i baptisternas
juniorförening
Jag drömde om att få vara med i sångkören
och sjunga till gitarr
bland ljuslågorna.
Jag drömde om att få vara med
och sjunga till gitarr på Luciafesten.

Ja, sådär håller den på i tio sidor.

Kanske fann jag något väldigt svenskt i rösten och raderna. Kanske inte svenskt i gängse mening som något väsensskilt som skulle särskilja den svenska erfarenheten från andra människor i världens men något jag tyckte att just jag kände igen. Något både svalt, klart och vemodigt som minner om en matt sols loja vandring över köksskåpens flagnande 50-talspastell. I en av verserna funderar hon över likheterna mellan en hemmafru i Stockholm och huvudpersonen i Catcher in the Rye. Världen hade ännu inte hunnit bli global men en frustrerad tonårings reflektioner på Manhattan kunde bottna lite varstans. Det stora i det lilla. Det lilla i det stora. Upplevelsen kläds i ord vi känner igen men erfarenheten är förstås inte enbart svensk. Ett svenskt typsnitt ska klä en svensk språkdräkt men, uh, alla andras också.

Minns ni vintern? Den vägrade dö. Fler come-backs än Michael Myers. Av olika skäl befann jag mig på Pipersgatan 10, där Anno har showroom och butik och fick syn på en av deras halsdukar. Den tog jag. Det är första gången jag skannat in en halsduk, men here goes:

Jag har ännu inte betalat den så man kan bokstavligen tala om att burra upp sig i lånta fjädrar. Men Sonjas ord värmer.