do be do be DO

Förra måndagen lufsade jag anonymt runt och utan personlig inbjudan på den officiella invigningen av Diskrimineringsombudsmannen, likt Charlie Kaufman i filmen Adaptation gör vid inspelningen av I huvudet på John Malkovich. Liknelsen är förstås en smula förmäten, jag ligger inte bakom några grandiosa insatser å de mänskliga rättigheternas vägnar eller stått vid några HBT-barriärer, ej heller dragit någon lans för sexuella identiteter vid sidan av normen men jag har trots allt bidragit med deras visuella identitet.

Ofta när vi presenterar designförslag så tilldelar vi dem projektnamn så det lättare ska gå att referera till dem senare i diskussioner kring olika förslag. Jag döpte mitt till EveryWo/Man, efter Yoko Onos låt Everyman Everywoman. När den ursprungligen släpptes 1981 hette den Every Man Has A Woman Who Loves Him. 1994 uppdaterade hon den i samband med en gala i New York till stöd för rätten till samkönade äktenskap.

Våra ombudsmän är satta att representera människor. I DO:s fall alla som upplever sig diskriminerade. Det kan som ni säkert förstår bli en hel del.

Att representera går att göra både aktivt och passivt. Eller snarare, sättet vi använder ordet representera. Den passiva formen av representation är symbolen, ikonen, den stiliserade ställföreträdaren.

Fotografi: Sven Rosborn

Så länge människan försökt förklara sin tillvaro för sig själv och för andra, dyker avbilden av människan upp. På grottmålningar och hällristningar. Bronsåldersmänniskan reflekterade möjligen inte över koncept som less is more, men vad vet jag? Här kommer den avskalade enkelheten av ren nödvändighet: – Hörru, Grok, ska du inte ta och hacka in ett litet ornament där ovanför långskeppet? Grok: Amen, orka!

De tekniska förutsättningarna är en sak som skiljer bronsålderskommunikatören från dagens informationsdesigner. Ändå väljer vi båda det avskalade och renodlade grafiska uttrycket för tydligast möjliga kommunikation. Den enkla figuren som representerar idén om människan. För lägger vi till en detalj, som att sätta kjol på figuren vid övergångsstället åstadkommer vi:  • exklusion av halva befolkningen, samt • Förutsätter att denna andra hälft vi vill framhäva går i kjol så mycket att de vill representeras på det viset. I sin moderna version ska den förenklade bilden, ikonen, inte så mycket visa en särskild person utan representera alla människor, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, ålder eller handikapp.

Jag vill inte ta ifrån någon dess anspråk på individualitet och helt unika egenskaper men hur olika vi än är är vi också oerhört lika. Som Gunnar Ekelöf skriver i dikten Jag tror på den ensamma människan: Det som är botten i dig är botten också i andra (länk till Ekelöfs egen uppläsning). Det går att nyttja den frasen som formgivare rent generellt. Varför nervöst spekulera i vad andra tycker eller vad som kan tänkas gå hem? Och om du gissar rätt: Är det så du vill arbeta? Säkrast att känna efter vad du själv tycker och tänker. Börja därifrån.

Det finns en parallell till typografin, och det här är en av de saker jag återkommer till; den typografiska bokstavens arketypiska baskvalitet – en bokstav är så oerhört sällan en avbildning av en bokstav eller en illustration av en bokstav. Den är bokstaven.

Under min studieperiod hade jag en färg&form-lärare, Dieter, som nästan oavsett vad vi än gjorde föreslog att vi skulle vända på sakerna för att se om något hände. Det här drev mig på den tiden givetvis till vansinne men möjligen är det så att för varje irriterande förslag finns det åtminstone ett enda problem i universum där den här lösningen är det korrekta. Notera att nu är just denna lösning uttömd. Don’t try this at home.

På plats höll Nyamko Sabuni invigningstal, det missade jag då utrymmet inte tillät att jag klämde mig fram. Istället fick jag med flackande blick lägga upp en strategi för hur jag skulle kunna snatta med mig ett gäng DO-präglade chokladkakor som stod utplacerade här och var.

När Nyamko svepte förbi mig omsvept av sitt entourage tog jag mod till mig och… petade lite på henne. Jag la min petning väldigt lätt mitt på ryggen och på ett sånt vis att det kunde upplevas som att någon råkade stöta i henne ofrivilligt. Hon märkte naturligtvis inget och jag var nöjd med denna min mikroskopiska kupp. Jag hade varit där, rört vår Integrations- och jämställdhetsminister samt kommit undan med lite choklad.