Galleri Orla
Sidan är work-in-progress, och kommer ändras och utökas allt eftersom.
För några år sen satte jag igång med ett typsnitt. Inspirerad av de dagspress-samarbeten vi sysslat med på jobbet tänkte jag fokusera på den lite kärvare typsnittsformen som ett tuffare tryckklimat kräver. Jag tänkte i farten att samma tänk borde gå att applicera för andra trycksaker med liknande begränsningar, som psalmböcker och uppslagsverk; ekonomi och tålighet; en duglig svärta. Allt detta skulle tas hänsyn till. Några av de här sakerna visade sig ligga i luften när jag påbörjade min research. Gamla stötar som Harry Carter (i synnerhet artikeln Optical scale in type founding, Typography 4, 1937, återtryckt i Printing Historical Society Bulletin 13, 1984) och WA Dwiggins med sin experimentella M-formel (där M står för marionett) hade dammats av och de passade mina ambitioner med typsnittet. Jag döpte det tidigt till Orla, och det uttalas inte som du tror. Jag är bördig från Jämtland, och där stöter man emellanåt på Jamskan. På jamsk uttalas Orla med långt O, tjockt L, ungefär OoLah och betyder Bokstäverna.
Men jamska e ‘ndån modersmåle
för den, som e n äkta jamt.
Säj, ski mæ latt’a få förglömes!
–Nu spör je riktut allvursamt.
(från baksidan av Bo Oscarsson Orlboka, citat från ”Modersmåle” av Erik Äcke Olsson, 1888)
De tidiga skisserna gjordes för hand, i varierande storlek mellan 5 och 10 centimeters höjd. Avsikten var främst att fånga idén. Allt skulle så småningom städas upp och formaliseras i först Illustrator och sedan Fontlab.
Några tidiga skisser.
En sak som inte är så tydlig i de här skisserna (undantag a:ets ”droppform”) är de tydliga brotten i de runda formerna. Dessutom skulle serifferna vara kraftigare än klackarna på Agneta Fältskogs platåskor 1974.
De syns däremot tydligt i en av de första digitaliseringarna:
En slags grundstruktur finns här, men en del bokstäver håller inte måttet, som z, t.ex.
Ett par månader senare har det lite för livliga zätat fasats ut till förmån för en mer stringent, k:et har tonats ned och y har justerats.
Här har k kavlats ut och rättat sig i ledet.
Här har så till slut det alldeles för svaga s:et fått ge vika för en mer dynamisk form. Även om det här typsnittet är ritat helt utan befintliga förlagor så måste jag erkänna att Giovanni Mardersteigs Zeno låg och lurade som skärmbakgrund på min dator. Dess eventuella influens skulle i så fall mest vara synlig i bokstaven s
Efter ett par års utveckling tog jag ett fundamentalt nytt grepp på typsnittet och här är jag just nu.
Serifferna är kilformade och tunnare. Bokstaven a har fått en rejäl make-over. g är tightare och z har än en gång stöpts om.
Seriffens utveckling.
Även om M-formeln inte applicerats på seriff-formen gällde ändå kabuki-principen om att överdriva vissa detaljer groteskt så de på håll framstår som rimliga. Den fick ge vika för en faktisk bedömning av provutskrifter, och bantades ned, i princip vid varje ny version.
Exempel på M-formeln
Dwiggins idé var alltså, som jag har förstått den, att lura ögat att läsa in kurvor som inte finns där genom att accentura vissa delar med kantiga, vinkelformade linjer. När de här drogs ned i storlek skulle de här formerna visa en ”riktig” kurvatur. Mest effektivt skulle det här vara mellan 7 och 10 punkter. Över det skulle det vara för iögonenfallande. Exempel finns i Dwiggins typsnitt Experimental No. 223 och indirekt i senare typsnitt som Walter Tracys Telegraph Modern and Matthew Carters Charter. Matthew är festligt nog Harry Carters son. Ungefär hur festligt som helst.
Fotnötter in här.
Läget nu
Kommande tillägg: Marionettformeln redovisad mer i sin helhet, Rosarts stilprover och kursiv, Harry Carters Optical scale…-resonemang, Gerrit Noordzijs sick-sack-skissteknik, artikelserien i Typografische monatsblatter om Legibility-serien och mööööjligen Porchez resonemang kring begreppet Horizontalité från det där Serif-numret.