TYPOGRAFI, GRAFISK DESIGN & CETERA

Random header image... Refresh for more!

Nu är det väl revolution på gång? Nä.

dc_250616 När jag cyklar hem ser jag klisterdekaler uppsatta runt om i Årsta. VI BETALAR INTE ER KRIS står det och uppmanar till att demonstrera den första maj. Är det Wall-Enberg med anhang som tröttnat på mig, min flickvän, vårt spädbarn och övriga tärande Årsta-bor och inte vill bidra till den gemensamma kakan? Nej det är Syndikalisterna. När de menar ER så menar de inte de som läser dekalen helt enkelt. Helt oenkelt. dc_250620 För ett år sen, i maj, var jag i Paris. Flyttar vi ytterligare 40 år tillbaka i tiden och alla gamla progg-koftor får något drömskt i blicken. Begreppet ”att stå på barrikaderna” fick här sin fasta form. Studentupproren i Paris 1968 var brutalare, coolare och snyggare än sin svenska motsvarighet. När Stockholms kår ockuperades krävde aldrig Anders Carlberg Fantasin till makten! eller hävdade att  Under gatstenarna ligger en sandstrand! dc_250621 I samband med 40-jubileet ställdes affischerna från när det begav sig ut. (Samtliga bilder kommer från utställningsskatalogen Mai 68 : L’affiche en héritage, intervju på franska med Michel Wlassikoff här) Det man kan fascineras över, som formgivare eller intresserad av kommunikation överhuvudtaget, är vilket drag det är i de här verken. Och frågan är varför – kan man stycka upp sina impulser i

  • insikten om omständigheterna – om det var nazisterna som gjort affischerna hade det inte varit lika lattjo
  • Tjusningen över att någon orkar trycka upp affischer när det viner gatustenar
  • De råa formerna osar autenticitet
  • De är, uh, snygga

dc_250619 Det finns ingen återvändo, inte är det särskilt attraktivt att gå bakåt eller att romantisera knappa produktionsomständigheter och andra eländigheter heller, men en känsla av att ha förlorat något på vägen finns. Jag tänker, möjligen naivt, att de som gjorde det här tänkte att hur fan gör vi det här på bästa vis? Såhär! Nurå? Vi kontaktar ett företag som får pröva det mot några fokusgrupper. Tryck! Sätt upp! En organisk relation mellan innehåll och form. Och undan ska det gå. Vad är strategiiiin? Att det kommer upp, går att läsa och ser bra ut. Nästa fråga. En slags immateriell aspekt av budskapet, bortom verket – som inte längre är autonomt, är gesten, hur det levereras. dc_250617 Utvecklingskurvan från 68-designern till dagens är likt den mellan en analog skrivmaskin och Hal i 2001 eller Skynet i Terminator-mytologin för att ta ett senare exempel. (Liknelsen upphör vid att Skynet vill förgöra mänskligheten men ni fattar, va?) Från att inte bara designen utan designern är en integrerad del av budskapet till uppvaknandet, distanserandet, professionaliserandet, redo att infekteras av  managementska. Medveten om sin egen existens, sin roll reflekteras yrvaket: Responderar det där versala tecknet mot värdeorden? Om vi ställer det kursivt signalerar vi inte då att budskapet är mer pro-aktivt? (som aktivt fast pro- det ). I bästa fall är eftertanke förstås bara bra, men vad de här affischerna genomsyrar är förvisso eftertanke men framför allt Viljan att kommunicera. Se mig, för fan.    dc_250622 Till katalogen har färgerna homogeniserats och uppvisas i ett begränsat antal. Antagligen ligger de inte för långt från originalet, men helt säker är jag inte. Oavsett kan man konstatera att det blir inte starkare för att man använder fler färger eller speciellt avancerade effekter. Unspecial Effects som Bob Gill kallar det.   dc_250618 Möjligen är det samma brinnande frustration våra korporativa vänner uttrycker med sina röriga klisterlappar. Då jag för länge sen gett upp tanken på att AFA skulle satsa på mediaträning kanske man kanske sätta hoppet till att Syndikalisterna studerar de här affischerna, kanske synar sina egna arkiv och återkommer med något mer distinkt fan-anammasnyggt, gärna med en touch situationistisk pamflettretorik. dc_250624 Fler design brut-bilder hittar ni bland annat här, här och här.    dc_250625

maj 1, 2009   3 kommentarer

Chartula

sn200739

Charter innebär för de allra flesta typsnittet av Matthew Carter, som bland annat går att se som brödtext i Dagens Nyheter. Men det är också ett slags förpaketerat resesätt där man placerar ett hundratal barnfamiljer samt en aggressiv alkis som hatar barn (nyligen avlidne författaren JG Ballard skulle le över det rimliga i den logiken) i ett plan och flyger dem förslagsvis till Cypern, mer känd som ön dit fashionistas vallfärdar varje år för att besöka huset Hussein Chalayan växte upp i. 

Men Cypern är mer än så. Kanske någon har anhöriga som gjort FN-tjänst där. Det har i alla fall jag. Vi tog en taxi till Famagusta, turiststaden Turkiet vid sin invasion av norra delen på ett par timmar tömde på folk och lät förfalla. Det råder fotoförbud i de delarna, men de har inte hindrat folk från att filma i den här moderna ruinstaden. Längs den vackra sandstranden står precis färdigbyggda hotell och vittrar sönder, och har så gjort sen 1974. Vänder man huvudet 180 grader ser man stranden gå över i hav. Fascinerande och helt absurt, naturligtvis. Det här är inget Akropolis, men tanken går ändå till Indiana Jones antagonist René Belloq i Jakten på den försvunna skatten:

Look at this [håller upp ett fickur i silver]: it’s worthless. Ten dollars from a vendor in the street. But I take it, I bury it in the sand for a thousand years, it becomes priceless! Like the Ark. Men will kill for it; men like you and me.

Och det sker mitt framför näsan på oss. 

Det var en tidig semester, men som bekant tar typografipolisen aldrig semester. Här ett exempel på hur det kan gå när folk förses med dekalbokstäver.

sn200747

Finn fyra fel i första ordet! (förutsatt att de inte monterats av David Carson-epigoner i postmodern anda, men om detta har Nicolas Bourriaud sagt sitt )

 

sn200846

Vi bodde inte just här, men kyparen på vår embedded charterhotellrestaurang kanske extraknäckte här. Han hette Panicos.

Efter en dryg vecka var vi åter i Sverige (applåderade folk vid landningen? svar ja.) 

Over and out.

april 25, 2009   5 kommentarer

En text att drapera texten med

scanpix

foto Åke Jönsson/Scanpix

Ja Tack/Sonja Åkesson

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

Jag fick lära mig att som formgivare var det bra att vara inte bara bild- utan även ordmänniska. Så fyller jag nu dokument med hexameter när ytor ska fyllas ut? Lutar mer åt Lorem ipsum är jag rädd. Grå massa. Grey Matters. Om man ska provsätta typsnitt för att få en känsla för hur densiteten i ordbildningen blir, hur harmonisk eller jämngrå den blir finns redskap som hjälper formgivaren. Vi har nu senast jobbat med Miguel Sousas Adhesiontext. Där använder vi oss av Hamburgerfonts, och alla ord som går att utvinna ur det ordet för att bilda meningar. Var kommer Hamburgerfonts från? En del av svaret går att läsa i boken Helvetica forever, i ett brev från Eduard Hoffmann till Max Miedinger daterad den 6 oktober 1956. De har diskuterat fram och tillbaka hur deras Neue Haas Grotesk ska se ut. Eduard Hoffmann driver på Miedinger att rita en stapel mer så, en rundning mer si. Men nu är det dags för provsättning, och Hoffmann vill se ett ord som går att dra vidare slutsatser av: ”Vår främsta prioritet är ordet ‘Hamburgers’. Det är stilgjuteriernas universella ord som innehåller alla bokstavsvarianter”.

berling_nova_sans_skiss

När jag skissade på Berling Nova Sans satte jag strofer av Sonja Åkesson. Första gången jag stötte på henne var på skivan Bakhålls litterära röster. Där läste hon Självbiografi (replik till Ferlinghetti) mot ett släpigt jazz-komp.

Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa

Jag lever ett lugnt liv
i närheten av tunnelbanan.
Jag är svensk.
Jag hade en svensk uppväxt.
Jag läste läkarboken under täcket
och var medlem i baptisternas
juniorförening
Jag drömde om att få vara med i sångkören
och sjunga till gitarr
bland ljuslågorna.
Jag drömde om att få vara med
och sjunga till gitarr på Luciafesten.

Ja, sådär håller den på i tio sidor.

Kanske fann jag något väldigt svenskt i rösten och raderna. Kanske inte svenskt i gängse mening som något väsensskilt som skulle särskilja den svenska erfarenheten från andra människor i världens men något jag tyckte att just jag kände igen. Något både svalt, klart och vemodigt som minner om en matt sols loja vandring över köksskåpens flagnande 50-talspastell. I en av verserna funderar hon över likheterna mellan en hemmafru i Stockholm och huvudpersonen i Catcher in the Rye. Världen hade ännu inte hunnit bli global men en frustrerad tonårings reflektioner på Manhattan kunde bottna lite varstans. Det stora i det lilla. Det lilla i det stora. Upplevelsen kläds i ord vi känner igen men erfarenheten är förstås inte enbart svensk. Ett svenskt typsnitt ska klä en svensk språkdräkt men, uh, alla andras också.

Minns ni vintern? Den vägrade dö. Fler come-backs än Michael Myers. Av olika skäl befann jag mig på Pipersgatan 10, där Anno har showroom och butik och fick syn på en av deras halsdukar. Den tog jag. Det är första gången jag skannat in en halsduk, men here goes:

dc_250630

dc_250629

dc_250628

Jag har ännu inte betalat den så man kan bokstavligen tala om att burra upp sig i lånta fjädrar. Men Sonjas ord värmer.

april 11, 2009   1 kommentar

parafernalia

Jag har varit ute och rört mig. Återfinns numera i juryn i Månadens Design (en vad engelsmannen skulle kalla misnomer då inslaget återkommer fyra gånger på ett år) i Resumé. Om  ni likt min mamma missat pappersupplagan (hon trodde den kom kvartalsvis och heter Resurs) återfinns bidragen på nätet

Tills jag tagit mig tid att förstå varför det krånglar att uppdatera WordPress från 2.5 till 2.7.1 så går det inte att montera in bilder. Kanske krävs det bara 30 sekunders faktiskt fokus för att det ska lösa sig. Vi får se! 

mars 31, 2009   Inga kommentarer

om någon nu missat Helveticafilmen…

Gary Hustwits Helveticafilm går på Kunskapskanalen. En visning kvar, onsdag 00.00.

Har ni inte sett den så försök anpassa er efter en vanlig tv-tablå och boka midnattspasset.

 

________________

Uppdatering pågår, om någon undrar varför sidan släcks då och då.

mars 16, 2009   Inga kommentarer

Råd till en blivande hertig av Västergötland

Vi använder Grafisk design till att kommunicera olika saker på olika vis. Med charm, stil, auktoritet, subtilitet, övertydlighet eller ren och skär pedagogik informeras folk. Det är nu skillnad på folk och folk, eller folk och fôlk eller hur nu ockelbo-målet låter. För det har inte undgått mig att en ny kunglighet är in the making and the grooming. Hälsoprinsen ska han lanseras som. Plötsligt dyker journalister upp i TV man inte ser annars. Vill nu inte verka rasistisk här men är inte deras hud en annan nyans? Orange, skulle jag säga. Nåväl. För att hälsoprinsen ska kunna till fullo motta folkets jubel så skolas han i vett och etikett, the do’s and the dont’s. Blivande svärfar Kungen bör förstår varna för de fallgropar som lätt går att rasa ned i så därför uppmuntras hans majestät härmed att knyta Typografism till sig som Kunglig hovleverantör för en kraftigt nischad fôlkbildningskampanj för att medelst tydlig grafik kommunicera basala fakta som kan reda upp vissa missförstånd för en prins in spe.

Första utbildningsplanschverket bjuder vi på:

februari 27, 2009   4 kommentarer

Opublicerat #2

Bob Gill sa: the problem is the problem.

Under en period prövade jag att med en rätt avesteticerad konceptdriven metodik lösa designuppgifter som jag uppfattade Bob: För en intressant lösning krävdes att uppgiften/problemet/frågan (om)formulerades på ett intressant sätt. Problemet är problemet. När problemet är korrekt formulerat ger sig lösningen liksom av sig självt.

Som uppföljning till Opublicerat #1 (en oändlig rad jobb som aldrig nådde ända fram men som gnagt upphovsmannens fåfänga och pockat på upprättelse) publicerar jag här då ett studentjobb gjord i denna anda. Rimligt att tycka att det är tragiskt när en sen flera år yrkesverksam person lägger ut jobb från skoltiden, detta till råge på allt ratad.

Som om föregående plötsliga ögonblick av kristallklar självinsikt gick mig helt förbi maler jag på med historien bakom dagens inlägg. För drygt 10 år sen bjöds studenter på HDK in att delta i en affischtävling för FolkTeaterns uppsättning av Kejsarinnan, Mikael Wiehes musikalversion av Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Vi hade möjlighet att gå på repetitioner vilket jag bestämt undvek (inte i enlighet med Bobs idé om god research ety jag hade en plan). Min tes var att allt intressant – rent kommunikativt – om musikalen fanns där, mitt framför näsan. Det rörde sig om de två komponenterna Selma Lagerlöf och Mikael Wiehe. Allting annat var sekundärt. Alltså: Hur kommunicera en historia av Lagerlöf tolkad av Wiehe? Som titeln på detta inlägg indikerar vann jag inte alls trots min ny metodik men affischerna ställdes ut i Folkteaterns foajé inför premiären.

Efter premiären löd rubriken till recensionen i DN Selma Lagerlöf genom Wiehes glasögon.

Vidare, ur recensionen… I Folkteaterns foajé visas förslag till affischer som en konstskola [sic!] lämnat in i en utlyst tävling. Ett bidrag visar ett fotografi av Selma Lagerlöf med Wiehes mustasch och glasögon klottrade över ansiktet. Det är en talande bild. Kejsarinnan är en mycket fri bearbetning av Lagerlöfs roman ”Kejsarn av Portugallien” – sedd genom Wiehes glasögon kan man säga.

Ja,ja.

Ett halvår senare står jag i duschen och missar ett telefonsamtal. På telefonsvararen presenterar sig en Mikael Wiehe. Aha, en skojig ploj tänker jag. Men det är ett malmönummer det rings från. Det visar sig vara Wiehe. Han vill ha affischen i den stora sångboken Sångerna (Carlsson förlag 1991, formgiven av John Sandström). Där fick den illustrera kapitlet Kejsarinnan, med Wiehes bildtext:

Detta blev till min stora besvikelse inte det vinnande bidraget
i affischtävlingen inför uppsättningen av musikalen Kejsarinnan på Folkteatern i Göteborg.
Jag har alltid velat ha uppsatt hår.

För besväret fick jag några böcker och en signerad Hoola Bandoola-box!

februari 17, 2009   2 kommentarer

Mitt förnamn är Sonny

Tillåt mig att spä ut en enkel observation med en serie löst sammanhållna utvikningar.

Det är viktigt med namn. Att ta ett namn som Paul Smith och göra det till något unikt särskiljbart. Vi vet hur logotypen ser ut, men styrkan ligger i namnet. Kanske tänkte Wally Olins, grundare av Wolff Olins, i samma banor – åtminstone om styrkan i ett namn – när han lanserade den visuella identiteten för Q8 1986. Det nya namnet syftade till ursprungslandet, Kuwait, och Q8, när det uttalas på engelska låter just så. I sin bok Corporate Identity resonerar Wally att så skulle alla uttala det, världen runt. Nu anses Q8 vara en väldigt framgångsrik varumärkeslansering med en tydligt kontrasterande stil mot sina konkurrenter. Men där jag kommer ifrån sa vi aldrig Kuwait om Q8, vi sa Kuu-åtta. Och skulle man av oklar anledning säga Kuwait (tror man gjorde det då de var aktuella med att bli invaderade av Irak) så sa man Ku-vajt, inte Ku-vejt. Så jag vet inte om Wally hade rätt. Men huvudsaken är kanske inte att alla uttalar det likadant över hela världen? Lite provinsiell färgning kanske bara stärker ett varumärke.

När jag tittar på min mobiltelefon tänker jag på Ronny Ambjörnssons bok ”Mitt förnamn är Ronny”.

Ambjörnssons bok handlar om identitet och tillhörighet. Inte i någon brand manager-mening, även om sådana inte skulle dö av att läsa boken. Nej, tillhörigheten stavas här klass och varumärkesompositioneringen klassresa. Heter man Conny, Sonny, Johnny eller Donny, ja då är man antagligen arbetarklass. Då är man inte professor i idéhistoria. Ja, om man nu inte råkar vara just Ronny Ambjörnsson då. Jag läste den för tio år sen när jag höll på att förbereda mitt examensarbete i grafisk design på HDK. Min avsikt var att kontakta ett dussintal personer med samma för- och efternamn som jag själv (borde inte vara något problem då det är ett av de vanligaste i Sverige, jämför Paul Smith) och formge åt dem varsin visuell identitet. Med någon slags Raymond Queneausk stilövning i bakhuvudet började jag med att läsa på om identiteter, och stötte så på Ambjörnssons bok. Det här projektet lades på hyllan då en konstskolestudent hade gjort ett snarlikt projekt som gick ut att kontakta ett antal människor med samma namn och sammanföra dem. Åter Sonny boy. Logotypen (nu i betydelse ordbild och symbol) ska jag väl egentligen inte gå in på vad jag tycker. Jo, jag är inte så förtjust i symbolen, men det kan ha att göra med mer formideologiska aspekter. Vem har gjort den? Den har gjorts in-house. I huset. På huset. Och inspirationen? Tänker jag när jag lallar runt hemma och blicken plötsligt fastnar på vår toaletts doftblock.

Så ni får ursäkta mig om mina tankar går mer åt Nima Stillerud/Magnus Jakobsson/Adam Kerjs (Saatchi & Saatchi) Epica-vinnare från 2006 än Milton Glasers förlaga från 1977 när jag ser just Wolff Olins Sony Ericsson-kampanj.

februari 11, 2009   2 kommentarer

Typografisk lördag på KB

Tänkte att det var på sin plats att i tid annonsera samarrangemanget mellan Biblis (och är intresset för bokhistoria, bibliografi, bokhantverk för svagt är de vänliga nog att bjuda på en länk till en datingsida. Den togs bort kort efter detta skrevs…) och Stockholms typografiska gille: Typografisk lördag på KB. På scen infinner sig några giganter bland giganter; Leif Thollander, Dick Norberg och Håkan Lindström. Det är män som aldrig kommer microblogga. Så ska ni se något får ni masa er dit. Eva Wilsson modererar.

Anmälan senast 7 februari, så skynda på! Med seriöst menad krängarattityd vill jag mena att det här är ett unikt tillfälle att ta del av svensk designhistoria av några av dess främsta utövare.

februari 4, 2009   2 kommentarer

Vox Populi & Felix

Hur låter folk som mest? Vem ger deras röst ton och tint? Robert Bringhurst kallar skriften språkets solida form, och i sin formaliserade form blir det typografi.

Under en dryg månad om året går jag under jord. Jag lämnar min för tillfället ändå punkterade Jopo och inhandlar månadskort på SL. Det ger mig tillfälle att agera måltavla åt de för säsongen populära kräksjuke- och förkylningsbakterier som florerar i miljöer där människor som aldrig tvättar händerna packas tätt, tätt. Underjorden. En sorts Hades för hypokondriker. Dessutom passar jag då på att läsa gratistidningar. Tidningar som är gratis borde väl vara fôlkligt?   Färdigtuggade och strömlinjeformat kanske en del tycker. Jag ger er inte fel, men att lyckas med en lättnavigerad produkt av rätt hårdpackad fluff är inte lätt. Nu senast tror jag det var Ole Munk som stod för redesignen av Metro. En gång i tiden ritade jag en displayversion av Berkeley åt Ole när han redesignade Hallandsposten.

Vad få vet är att samme Ole, innan karriären som tidningsformgivare var serietecknare ansvarig för ett flertal album med Felix!

Ja, den Felix

Jan Lööfs samlade är under utgivning, och där lär hans kompletta insatser med the golden age of Felix inkluderas. Efter han lämnade serien tog Werner Wejp-Olsen över (de publicerades även i Sverige, men sen var det slut). Efter det var vår nationalklenod permanent i klorna på danskar och under 1976–1985 var det så Ole som satt och ritade. Men – det här var alltså bara en utvikning. Lika bra att låta vandrande tankar hamna på pränt annars dunstar de som eter. Allt fast förflyktigas följdaktligen inte.

Åter Metro. Den typografiska paletten ser rätt de Grootsk ut. Brukar folk i gemen (upplagt för typografisk ordvits här) intressera sig så mycket för tidningens mikrodetaljer? Mycket pekar på att de bryr sig när det väl ändras. Det skrivs in och ges ris eller ros när brödtext ändras. Något känns obekvämt, konstigt. Något har ändrats. Det finns inget så konservativt som dagstidningsläsaren.

Hur väljer då Metro att tackla Folket, hur klä genomsnittlige mans ord i solid form? Detta ges svar på tal i ett nummer i veckan. Möjligen gavs utrymme för att inget läst Göran Greiders krönika på nätet och brytt sig att kommentera så de var tvungen att fylla ut.

Men här går alltså att läsa att vad folk tycker ska sättas i BRÖDTEXT CORPID och sedan följer CORPID BOLD, och avsändare, som Skattebetalare, Vän av ordning eller Arne Larsson, Sölvesborg sätts så i CORPID HEAVY BLÅ_2. Redigt, rejält och lagom bulligt men ändå kondenserat. Ni får ta plats, men inte för mycket. Dessutom bör ni synas även i små grader. Jordens salt!

Det här var förstås inte något skjutjärnsjournalistiskt scoop, möjligen får jag höja insatsen till nästa gång. En mer skum grupp bör gå under luppen; (de som har) Makten. Hur satt är den? Tänk på det.

januari 26, 2009   Inga kommentarer